Recenserar Liv Strömquist i Sydsvenskan
Sydsvenskan publicerar idag min recension av Liv Strömquists senaste seriealbum ”Prins Charles känsla”.
”Liv Strömquist är i högsta grad politisk. Inget snack om den saken. Men hennes metoder är inte plakatets. Hon tar ett steg till, och frågar sig varför, undersöker, hämtar stöd hos forskare, vrider, vänder, utan att glömma bort att berätta en historia.
Dessutom, vilket är minst lika viktigt, gör hon det omöjligt att skilja humorn från allvaret. Insikten betyder inget utan garvet, och tvärt om.
Och ju längre jag läser desto tydligare framstår det: Liv Strömquist är lika mycket essäist som serietecknare.[---]”
Jag har tidigare skrivit om serier för litteratursajten Nittonde Stolen:
Åter frilans
Sex veckor på kultur- och nöjesredaktionen i elfenbenstornet på Krusegatan. Två veckor i Lund. Sommaren på Sydsvenskan är slut, och därmed är jag åter igen tillgänglig för frilansuppdrag.
Axplock från sommaren:
- ”Svensk lag skyddar inte Wikileaks källor”
Avslöjade att Wikileaks inte åtnjuter det svenska grundlagsskyddet som de påstår. - Störst av allt är våldet
Recenserade ”Paganinikontraktet” av Lars Kepler. - Skunk i respirator
Reportage om communitydöden. Här om Skunks betydelse för unga författare. - Dansk musik väntar på att bli Sveriges melodi
Reportage om varför danska artister har svårt att slå i Sverige. - Främlingen
När det var som varmast.
Fotbollsherrarna på kultursidorna
Jag har sett nästan varje match i fotbolls-VM hittills. Svårt tagen. Men jag avstår att försöka likna spelet vid Poesin, Konsten, Musiken etc, vilket tycks vara en märklig drift hos många kulturmän. Idag skriver jag kort om detta fenomen i Sydsvenskan.
När krigen blivit obegripliga och lumpen lagts ned utgör den kulturella analysen av fotboll fortfarande en plats där begrepp som skönhet, respekt och moral kan vara absoluta nog för ett robust homosocialt samförstånd (läs: missförstånd) om synonymiteten mellan manligt och universellt.”
Romanens första mening
Alla böcker börjar någonstans. Författarna våndas över första meningen, läsarna älskar att citera den. Och jag skriver ett helt reportage om den. Idag publicera Sydsvenskan mitt reportage om första meningen i romaner. Lite märkligt redigerat på webben så här på söndagen, så jag rekommenderar pappersupplagan tills vidare.
”Det måste börja någonstans. Kanske med en karakteristisk skånsk stämma med inslag av ytterst välbekanta rullande r?
– Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, säger den högtidligt när jag ringer.
Eller som Italo Calvino, så här: Du ska just börja läsa ett reportage om den första meningen i romaner. Slappna av. Koncentrera dig (1).
Fast tekniskt sett har du ju redan börjat läsa reportaget. Och vid det här laget kan det tyckas för sent att tjafsa om inledningen.
Så tillbaka till rösten med de rullande r:en.
– Döden skjuter livet framför sig i barnvagn, säger den nu.
Björn Ranelid. Jag har ringt till honom för att jag har hört ett rykte om han kan alla sina böckers inledningsmeningar utantill. [---]”
Andras hem är deras arbetsplats
Tidningen Arbetaren publicerade i det senaste numret ett stort arbetsplatsreportage om hushållsnära tjänster som jag har gjort tillsammans med fotografen Anna Wahlgren. Texten finns tyvärr inte på nätet, man får köpa tidningen. Reportaget inleds så här:
”Det är tyst mellan villorna i Vintrie när Eva Wallin stryker polermedel över kökets rostfria stålytor. Gnuggar med trasa, sköljer, gnuggar igen, tills ytan glänser och skummet ersatts med en osynlig vattenavvisande hinna.
Utanför, bortom vardagsrummets rosa orkidéer, brer nya varuhuskomplex ut sig i Svågertorps stormarknadsområde, mitt i det lapptäcke av åkrar som omedelbart söder om Malmös tätare stadsbebyggelse sträcker sig vidare ut mot Öresund.
En blek förmiddagssol skiner in på fiskbensparketten. Det är när andra åker därifrån som Eva kommer dit. Till Vintrie och andra villakvarter i tystnad.[---]
Crowdsourcingmannen
I våras intervjuade jag professorn och crowdsourcinggeniet Luis von Ahn. Han ligger bakom en del både skrämmande och spännande sätt att mobilisera stora mängder användare på nätet och dra nytta av deras kollektiva aktivitet. Intervjun är nu publicerad i Internetworld.
”I Sverige har kultursidorna under våren debatterat geniets vara eller icke vara. Mannen, jo, alltid en man, som genom mystisk kontakt med en högre sanning förmår det ingen annan förmår. En romantisk rest från 1800-talet, kom man fram till. Ingen människa är en ö, och den högre sanningen är bara humbug.
Men det vet redan Luis von Ahn, entreprenör och professor i datavetenskap vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh. [---]”
Ett lysande namn
Idag skriver jag kort om nya numret av webblitteraturtidskriften Ett lysande namn i Sydsvenskan.
”Poeten Ann Jäderlund vill skriva prosa. Det börjar bli en liten följetong vid det här laget.
I de två senaste numren av den nätbaserade poesitidskriften Ett lysande namn har hon i långa mejlväxlingar om poesi och skrivande beklagat sig över hur viljan att byta form inte matchar förmågan. [--]”
Mer:
Klasskildraren Hagman
Per Hagman på Stanza i Malmö.
I torsdags var det säsongsavslutning av litteraturbaren Stanza i Malmö. Gästande författare var Leif Holmstrand, Monica Wilderoth och Per Hagman.
Hagman, som extremt sällan gör uppläsningar i Sverige, var så klart kvällens fixstjärna. Efteråt gick jag hem och kallade honom klasskildrare i en text som publicerades i Sydsvenskan i lördags. Artikeln finns inte på Sydsvenskans webbplats, men väl här:
”Två gånger i år har kön till litteraturbaren Stanza i Malmö ringlat ut på gatan utanför Inkonst. Gemensam nämnare: Gästerna har varit författare med klass, i dubbel bemärkelse.
Vid säsongsöppningen i vintras medverkade bland annat Susanna Alakoski, vars Augustprisbelönade succédebut ”Svinalängorna” nu skulle följas upp med ”Håpas du trifs bra i fengelset”.
Avslutningens stora fixstjärna i torsdags var Per Hagman, som sedan han senast gästade Stanza 2003 endast gjort en ytterliga uppläsning i Sverige. Nu tillbaka med romanen ”Vänner för livet”, en rosévinsromantisk och dekadent berättelse behängd med positiva förstadagsrecensioner.
Klass, alltså. I den andra bemärkelsen: Drömmen om att fly den. Hos Alakoski – arbetarförfattaren – är det ett otvivelaktigt tema. Hos Hagman? ”Det är en kärleksroman”, säger han själv, och sprattlar uppspelt i sina vita jeans och gubbkeps och läser sedan innerligt om just kärlek. Men den kanske mest frekvent traderade berättelsen i Per Hagmans författarskap, och som återfinns också här, är den förtvivlade viljan att få återuppfinna sig själv, bortom just tillhörighet och ursprung.
Hagman spelar skickligt på ett slags allmän önskan om att bryta upp och ställer fram både sin egen person och sina romanfigurer som projektionsyta. Som i sina intervjuer från Nice; som Erik och Sophie, romanens huvudpersoner, som båda lämnar allt för destruktiv lyx på franska Rivieran. En fåfäng dröm om att inte låta sig definieras av någon annan än sig själv.
Det är en romantisk föreställning. Det vet Per Hagman. Hotet om att tvingas tillbaka till ett hopplöst tacky Sverige finns alltid där. Det är klasskildrarens ständigt återkommande tema om rädslan att falla och om att veta sin plats.”
Populära fiktiva platser
För ett tag sedan twittrade Alfred Gunnarsson (vän och grafiker) om att Google Maps hade satt namnet Salto på Skaftölandet, den ö där Viveca Lärns ”Saltön” spelades in. Scoop, tänkte jag, och skrev kort om viljan att tvinga populära fiktiva platser över fiktionens gräns. Idag, när texten väl publicerades i Sydsvenskan, ser jag att Google hunnit rätta sig efter verkligheten.
Men beviset finns kvar tack vare Alfreds tweet:
”En av de mest älskade svenska fiktiva platserna är Viveca Lärns Saltön. Västkusten vet vi, till och med Bohuslän. Sedan upphör spåren. Men inte om man vänder sig till Googles karttjänst. Gör en sökning på Skaftölandet, ön där tv-serien spelades in, och namnet ‘Salto’ uppenbarar sig mystiskt nog på kartan över den plats som enligt Lantmäteriets alla data ska heta Skaftölandet.”
Steve Sem-Sandberg i Lund
Steve Sem-Sandberg till höger. Till vänster: samtalsledaren Niklas Törnlund.
I onsdags kväll ordnade Litteraturbaren i Lund en författarträff med bland annat Steve Sem-Sandberg. Jag var där och lyssnade och skrev kort om det i Sydsvenskan i fredags.
”Fniss i salongen, för sci fi är ju det verkligt fula, vet vi, och Sem-Sandberg skäms så mycket för sina unglitterära övningar i genren att han tagit avstånd från dem, bland annat i ett långt inlägg till artikeln om sig själv på Wikipedia.
Men ändå: ”Att kunna skapa världar med egna lagar och regler är viktigt för mitt skrivande”, berättade han.”
Mer:
- På Wikipedia: Steve Sem-Sandbergs avståndstagande från sina första böcker.