in Litteratur

Vad är det ni gömmer?

För drygt en vecka sedan dog författaren J.D. Salinger. Jag läste ”Catcher in the Rye” för ganska många år sedan och gillade den skarpt. Men efter det har jag också fascinerats lika mycket av Salingers konsekventa enstöringsliv. När jag senare upptäckte Thomas Pynchon förstod jag snart att här har vi någon som lätt kan mäta sig med Salinger i skygghet.

Båda har dessutom uppnått en enorm kultstatus som tycks vila lika mycket på deras hemlighetsfullhet som deras böcker. Båda har kallats ”Garbo of letters” (Salinger i New York Times förra veckan, Pynchon i CNN 1997).

Jag ville ta reda på vad det är som lockar oss hos dessa skygga personer som inget hellre vill än att vara ifred och skrev ett reportage om det som idag är publicerat i Sydsvenskan.

”1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.

Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen ’Den stora massans ensamhet’, i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. ’När en författare inte framträder’, säger Gray vid ett tillfälle i boken, ’blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig.’

En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?

Mer: