in Debatt

Litteraturkritiken i bloggtider

Demokratin i den borgerliga offentligheten?

I måndags medverkade jag i en panel som diskuterade litteraturkritikens nya landskap. Diskussionen ordnades av Lundensiska litteratursällskapet, och förutom jag själv medverkade Sydsvenskans kulturchef, Rakel Chukri, och kritikern Ann Lingebrandt. Moderator var litteraturvetaren Magnus Nilsson, som i dag skriver intressant i Aftonbladet om kritiken av Alakoskis nya roman (något som jag kort halkade in på under diskussionen).

Den framsynte, alltså den som inte litar på att allt jag gör annonseras ut på den här bloggen, var så klart där och lyssnande. För alla andra ska jag kort redogöra för min ståndpunkt i det som många vill måla upp som en clash mellan ”gammelmedia” och ”nya medier”

Jag vill hävda att den här polemiken är en högst onödig konstruktion som skapas och upprätthålls av dem som fortfarande pratar om den borgerliga offentligheten som västvärldens intellektuella hey days (utan att fråga sig vilka som fick lov tala i denna offentlighet), och de som tror att ”gammelmedia” i huvudsak, och rent av enbart, består av dem som, ja, pratar om den gamla borgerliga offentligheten som västvärldens intellektuella hey days.

Jag tror på en riktning där det som idag klassas som ett bloggbabbel (se till exempel Mats Gellerfelts fullständigt ogenomtänkta och märkligt grunda svep i 00-tal i vintras) går mot en professionalisering, för att i viss mån ersätta de pappersdistribuerade kulturtidskrifterna, varpå relationen mellan dagspress och bloggbabblet blir ungefär densamma som den som i dag finns mellan dagspress och kulturtidskrifterna.

Det finns inget som säger att internet är predestinerat för babbel och grunt tyckande. I stället för att drömma sig bort till Olof Lagercrantz-epoken, då man tydligen (har jag fått höra) ostört kunde bre ut sig över en sisådär femtontusen tecken och inkassera en månadslön, borde man bejaka det faktum att internet gett fler chansen att vara en del av det samtal som tidigare var en angelägenhet för en begränsad skara av smackande herrar.

Om man vill framhålla kulturjournalistiken som en viktig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle kan man inte stänga dörren för dem som vill lägga sig i diskussionen och samtidigt bibehålla trovärdigheten i påståendet om den demokratiska nyttan i sitt värv.

Sedan går det utmärkt att kritisera innehållet i bloggbabblet. Jag vill ha slagsmål och oenighet. Men då måste alla få vara med och slåss.

Läs också:

Bonus: