in Debatt

Ebba Witt-Brattströms reflex

I nya Arena intervjuas bokaktuella Ebba Witt-Brattström om sin relation till queerfeminismen. Det är ingen hemlighet att det är teorier som inte faller Witt-Brattström på läppen. Men det märkliga är inte det faktum att hon är kritisk, utan sättet på vilket hon formulerar sin kritik.

Om det skriver jag i Sydsvenskan idag. Texten finns inte publicerad på Sydsvenskans webb. Så jag lägger upp den här istället:

”Från att leda kampen till att stå bredvid och se trupperna dra mot nya fronter. Ungefär så beskriver litteraturprofessorn och snart bokaktuella Ebba Witt-Brattström sitt förhållande till yngre generationers feminism i en intervju i nya numret av Arena. Då: Grupp 8, underdogs, 1970-tal. Nu: Queer?


Witt-Brattströms hållning blev tydlig under bråket med Tiina Rosenberg efter bildandet av Feministiskt initiativ för fem år sedan. I intervjun delar hon ut ett par nya, rätt osnygga, snytingar till både Rosenberg och Gudrun Schyman.

Men det märkliga är inte att Witt-Brattström är kritisk mot queerfeminism utan hur kritiken formuleras. I upplevelsen av att queer skuldbelägger kvinnor röjer hon en rädsla som påminner om antifeministers beskrivning av feminister som manshatare. Reaktionen liknar enreflex snarare än ett genomtänkt ställningstagande av en under flera decennier verksam feminist.”