in Litteratur

Klasskildraren Hagman

Per Hagman på Stanza i Malmö.

I torsdags var det säsongsavslutning av litteraturbaren Stanza i Malmö. Gästande författare var Leif Holmstrand, Monica Wilderoth och Per Hagman.

Hagman, som extremt sällan gör uppläsningar i Sverige, var så klart kvällens fixstjärna. Efteråt gick jag hem och kallade honom klasskildrare i en text som publicerades i Sydsvenskan i lördags. Artikeln finns inte på Sydsvenskans webbplats, men väl här:

”Två gånger i år har kön till litteraturbaren Stanza i Malmö ringlat ut på gatan utanför Inkonst. Gemensam nämnare: Gästerna har varit författare med klass, i dubbel bemärkelse.

Vid säsongsöppningen i vintras medverkade bland annat Susanna Alakoski, vars Augustprisbelönade succédebut ”Svinalängorna” nu skulle följas upp med ”Håpas du trifs bra i fengelset”.

Avslutningens stora fixstjärna i torsdags var Per Hagman, som sedan han senast gästade Stanza 2003 endast gjort en ytterliga uppläsning i Sverige. Nu tillbaka med romanen ”Vänner för livet”, en rosévinsromantisk och dekadent berättelse behängd med positiva förstadagsrecensioner.

Klass, alltså. I den andra bemärkelsen: Drömmen om att fly den. Hos Alakoski – arbetarförfattaren – är det ett otvivelaktigt tema. Hos Hagman? ”Det är en kärleksroman”, säger han själv, och sprattlar uppspelt i sina vita jeans och gubbkeps och läser sedan innerligt om just kärlek. Men den kanske mest frekvent traderade berättelsen i Per Hagmans författarskap, och som återfinns också här, är den förtvivlade viljan att få återuppfinna sig själv, bortom just tillhörighet och ursprung.

Hagman spelar skickligt på ett slags allmän önskan om att bryta upp och ställer fram både sin egen person och sina romanfigurer som projektionsyta. Som i sina intervjuer från Nice; som Erik och Sophie, romanens huvudpersoner, som båda lämnar allt för destruktiv lyx på franska Rivieran. En fåfäng dröm om att inte låta sig definieras av någon annan än sig själv.

Det är en romantisk föreställning. Det vet Per Hagman. Hotet om att tvingas tillbaka till ett hopplöst tacky Sverige finns alltid där. Det är klasskildrarens ständigt återkommande tema om rädslan att falla och om att veta sin plats.”