in Konst

Poeter, ”poeter” och Picasso

Redan tidigt i arbetet med mitt reportage om det intellektuella intresset för idrott stötte jag på teorin om att anledning till att det förekommer artiklar om fotboll på kultursidor under fotbolls-VM är att frilansande kulturskribenter helt enkelt gillar att förena nytta med nöje.

Jag försöker hålla min konsumtion av skid-VM i Holmenkollen på en måttlig nivå. Men också jag har svårt att slita mig när det drar ihop sig till stora tävlingar, om det så rör skidor, fotboll eller curling. Min nyfikenhet på kulturens relation till idrott föddes redan i somras. Då blev det en kritisk notis. I lördags publicerades ett större reportage. Jag vidhåller att min egen relation till sport är ytterst sund. Och texten är inte ett försök att förena nytta med nöje, eftersom reportaget skrevs innan tävlingarna i Norge startade.

”[—] Nej, kultur är en sak. Idrott en annan. Eller vänta, så här: Kultur är en sak. Innebandy en annan.

Det finns de sporter som upphöjts till konst av författare och intellektuella. Joyce Carol Oates har kallat boxning för ett ”ordlöst drama”, Roland Barthes skrev om Tour de France som en hjältedikt, och Haruki Murakami har jämfört maratonlöparens plågor med romanförfattarens.

Och så vart fjärde år, i samband med världsmästerskapen i fotboll, fylls tidningarnas kultursidor med stora tankar om ”the beautiful game”.

I vinter har ytterligare en sport tagit plats på parnassen: längdskidåkning. [—]”

Sverker Sörlin, som jag intervjuar i reportaget, jämför i sin bok ”Kroppens geni” Petter Northugs åkstil med poesi. En liknelse bara, försäkrar han, vilket skulle göra Northug till poet inom citationstecken.

För några veckor sedan skrev jag ett reportage, också det i Sydsvenskan, om poeter utan citationstecken. Den här gången om dem som i vår lämnar poesin för att ge ut böcker på prosa.

”Till och med en av Sveriges mest utpräglade och uppburna poeter när drömmar om ett prosaverk. Förra året publicerade nättidskriften Ett lysande namn en vindlande mejlväxling mellan poeterna Anna Hallberg och Ann Jäderlund. I ett av mejlen, daterat oktober 2009, skriver Jäderlund hur hon har börjat orientera sig bort från poesin: ’Kanske, tänker jag, vill jag skriva prosa, fragment dyker upp, ett annat förhållningssätt. […] Vill försöka läsa mer, vara närmare något annat – än poesi kanske, jag vet inte.’ I ytterligare ett mejl, daterat en månad senare, utbrister Jäderlund följande: ’det är omöjligt för mig att föreställa mig att / hur jag någonsin skulle kunna formulera en rad – poetiskt – mer’.

I nästa nummer av tidskriften publiceras sedan ännu en mejlväxling, den här gången mellan Ann Jäderlund och en annan poet, Elisabeth Hjorth. Där, i ett mejl daterat mars 2010, återkommer Ann Jäderlund till sina prosa­planer: ’Länge velat skriva prosa. Men det lyckas bara i några sekunder, några meningar. Men poesin vill jag skriva mer prosalik än tidigare.’ Hon fortsätter längre fram i brevväxlingen: ’För mig vill jag närmare det sakliga. Utan att förlora poesins frihet.'[—]”

Och så har jag varit i Danmark och besökt Picasso-utställningen på Louisiana för TT Spektras räkning. Artikeln har publicerats i bland annat Kristianstadsbladet.