in Litteratur

Haruki Murakami – ”Efter mörkrets inbrott”

I tisdags recenserade jag Haruki Murakamis roman ”Efter mörkrets inbrott”. Den kom ut i Japan 2004, och ges nu ut på svenska på Norstedts förlag.

Jag gillar Murakami överlag, för hans språk bland annat, men också för att han ofta är så hejdlös. Det det ska gärna hisna när man läser honom. Så är tyvärr inte fallet med ”Efter mörkrets inbrott”.

Läs recensionen här.

[klipp ur recensionen:]

Ett återkommande tema i Haruki Murakamis författarskap är totalitära samhällssystem, ett tema som återfinns även i ”Efter mörkrets inbrott”. Människan löper en ständig risk att förlora sig själv till ett slags andra sidan, ett mörker, som i romanen beskrivs som en gigantisk bläckfisk djupt nere på havets botten. Takahashi, jazzmusikern, liknar staten och rättssystemet vid just en sådan bläckfisk, men säger också att den kan anta andra former, något som med de många referenserna till olika undervattensvärldar i romanen antyder en skör gräns mellan stat och skurk.

Men trots att berättelsen rymmer detta djup, vid sidan av allt annat som brukar göra Murakamis böcker så fantastiska – magi, metafiktiva krumsprång, pop- och finkulturella referenser – känns ”Efter mörkrets inbrott” som en mellanbok.

  • Jag recenserade även de två första delarna av Murakamis ”1Q84” förra året. Läs den recensionen här.