ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

Under rubriken ”En blåst generation” skrev jag förra veckan en krönika i Sydsvenskan om hur 80-talister påverkas av de ekonomiska kriserna, samt hur bilden av generationen födda någonstans mellan 1980 och 1990 är skev.

Krönikan var en av de mest lästa artiklarna på Sydsvenskans webb den dagen och genererade över 30 kommentarer.

[---]

Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.

Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.

Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”

Så vem är den skyldige?

[---]

Krönikan refererar till en rad andra texter. Här är några länkar:

• ”The Kids Are Actually Sort of Alright” av Noreen Malone i New York Magazine.
• ”Den blåsta generationen” av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.
• ”Joachim Sundell förklarar hipsterismen” i på Rodeo.net.
  

Mer:

• Min recension av Viktor Johanssons ”Wrestlarna”.
• Min intervju med Jonathan Franzen i Sydsvenskan.

Ett uppsamlingsheat av texter från här och där under hösten som av olika anledningar inte hamnat här tidigare.

Döden bakom luren – Krönika i Sydsvensakn om bristen på engagemang för kinesiska tillverkare av Iphone.
Skärpa i repris – Recension i Sydsvenskan av Liv Strömquists senaste album ”Ja till Liv!”.
Näringsliv och kultur utanför komfortzonen – Kommentar i Sydsvenskan angående seminarium med kulturministern.

Kort kommentar på omkring tusen tecken som innefattar Juholts kris, nätkommentarer och Tranströmer. Publicerad i Sydsvenskan idag, den 14 oktober 2011:

Socialdemokratiska Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider skrev i går en halvslapp dikt som kommentar till Håkan Juholts kris på Newsmill.

Debattsajten är en av många som förekommit i de senaste månadernas diskussion om hatiska och nedsättande kommentarer på olika nätsajter och forum.

Så när Greider längst ner i texten uppmanade läsarna att gärna skriva även kommentarerna i diktform var det nog få som räknade med annat än prosaiskt hånflabb.

Men bara några timmar efter publiceringen fanns redan ett 20-tal kommentarer i form av mödosamt sammansatt lyrik.

Innehållet var det vanliga. Men när attackerna mot det mångkulturella samhället och vad som uppfattas som en politisk korrekt mediekår skulle formuleras den här gången skedde det plötsligt i form av ursinniga rim.

Efter att Nobelpriset för första gången sedan 1996 tilldelats en poet har det spekulerats om en nära förestående revansch för poesin.

Men, som ju alla vet: när man talar om trollen står de redan i farstun. Sällan har ett talessätt framstått som mer mångbottnat.

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

I nya Arena intervjuas bokaktuella Ebba Witt-Brattström om sin relation till queerfeminismen. Det är ingen hemlighet att det är teorier som inte faller Witt-Brattström på läppen. Men det märkliga är inte det faktum att hon är kritisk, utan sättet på vilket hon formulerar sin kritik.

Om det skriver jag i Sydsvenskan idag. Texten finns inte publicerad på Sydsvenskans webb. Så jag lägger upp den här istället:

”Från att leda kampen till att stå bredvid och se trupperna dra mot nya fronter. Ungefär så beskriver litteraturprofessorn och snart bokaktuella Ebba Witt-Brattström sitt förhållande till yngre generationers feminism i en intervju i nya numret av Arena. Då: Grupp 8, underdogs, 1970-tal. Nu: Queer?

Witt-Brattströms hållning blev tydlig under bråket med Tiina Rosenberg efter bildandet av Feministiskt initiativ för fem år sedan. I intervjun delar hon ut ett par nya, rätt osnygga, snytingar till både Rosenberg och Gudrun Schyman.

Men det märkliga är inte att Witt-Brattström är kritisk mot queerfeminism utan hur kritiken formuleras. I upplevelsen av att queer skuldbelägger kvinnor röjer hon en rädsla som påminner om antifeministers beskrivning av feminister som manshatare. Reaktionen liknar enreflex snarare än ett genomtänkt ställningstagande av en under flera decennier verksam feminist.”

I onsdags var jag på Stadsbiblioteket i Malmö och första kvällen av tre i samtalsserien Spik. Diskussion handlade om kultur och mångfald, och idag skriver jag kort om det i Sydsvenskan.

”Samtalet avslöjade ett starkt motstånd mot att värdera kultur efter nyttighet. En iransk teatergrupp är inte en iransk teatergrupp med uppgift att öka ett slags variationsrikedom, den är en teatergrupp som spelar teater. Bara. Mångfald är ett farligt begrepp som ställer upp kriterier för att kunna förverkligas. Är du rätt sorts svart, lilla vän?”

Mer:

• Se Spiks program under våren här.

Demokratin i den borgerliga offentligheten?

I måndags medverkade jag i en panel som diskuterade litteraturkritikens nya landskap. Diskussionen ordnades av Lundensiska litteratursällskapet, och förutom jag själv medverkade Sydsvenskans kulturchef, Rakel Chukri, och kritikern Ann Lingebrandt. Moderator var litteraturvetaren Magnus Nilsson, som i dag skriver intressant i Aftonbladet om kritiken av Alakoskis nya roman (något som jag kort halkade in på under diskussionen).

Den framsynte, alltså den som inte litar på att allt jag gör annonseras ut på den här bloggen, var så klart där och lyssnande. För alla andra ska jag kort redogöra för min ståndpunkt i det som många vill måla upp som en clash mellan ”gammelmedia” och ”nya medier”

Jag vill hävda att den här polemiken är en högst onödig konstruktion som skapas och upprätthålls av dem som fortfarande pratar om den borgerliga offentligheten som västvärldens intellektuella hey days (utan att fråga sig vilka som fick lov tala i denna offentlighet), och de som tror att ”gammelmedia” i huvudsak, och rent av enbart, består av dem som, ja, pratar om den gamla borgerliga offentligheten som västvärldens intellektuella hey days.

Jag tror på en riktning där det som idag klassas som ett bloggbabbel (se till exempel Mats Gellerfelts fullständigt ogenomtänkta och märkligt grunda svep i 00-tal i vintras) går mot en professionalisering, för att i viss mån ersätta de pappersdistribuerade kulturtidskrifterna, varpå relationen mellan dagspress och bloggbabblet blir ungefär densamma som den som i dag finns mellan dagspress och kulturtidskrifterna.

Det finns inget som säger att internet är predestinerat för babbel och grunt tyckande. I stället för att drömma sig bort till Olof Lagercrantz-epoken, då man tydligen (har jag fått höra) ostört kunde bre ut sig över en sisådär femtontusen tecken och inkassera en månadslön, borde man bejaka det faktum att internet gett fler chansen att vara en del av det samtal som tidigare var en angelägenhet för en begränsad skara av smackande herrar.

Om man vill framhålla kulturjournalistiken som en viktig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle kan man inte stänga dörren för dem som vill lägga sig i diskussionen och samtidigt bibehålla trovärdigheten i påståendet om den demokratiska nyttan i sitt värv.

Sedan går det utmärkt att kritisera innehållet i bloggbabblet. Jag vill ha slagsmål och oenighet. Men då måste alla få vara med och slåss.

Läs också:

• En ny omväg till döden – mer om ämnet på Nittonde Stolen.
• Kultursidan versus bloggosfären – läs Ann Lingebrandts sammanfattning av kvällen.

Bonus:

• Bara dagen innan diskussionen hade Ann Lingebrandt gett sig på moderatorn Magnus Nilssons nya bok ”Den föreställda mångkulturen” i HD: ”Nu bör man kanske inte förvänta sig att det ska svänga om en akademisk studie – men nog kunde man åtminstone begära att den skulle vara bättre korrekturläst, särskilt som slarviga kulturskribenter får sina kängor”, skrev hon syrligt. Bäddat för hämndaktioner, allmänna gemenheter och kulturbråk live från scenen, tror ni kanske nu. Men både Lingebrandt och Nilsson lyckades hålla masken.