ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

Framför allt män i Sverige läser historia. I söndagens Sydsvenskan sammanfattade jag med hjälp av flera författare, förläggare och bokhandlare utgivningen av historia och populärhistoria under 2011. Ett par slutsatser: Intresset för andra världskriget sjunker, samtidigt som historia är männens del av bokbranschen. ”Det är männen som skriver och männen som läser”, sa Martin Kaunitz, fakboksförläggare på Albert Bonniers Förlag.

[---]

Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.

Idag är det en självklarhet.

– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.

Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.

Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.

– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.

Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.

– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?

Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.

[---]

Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.

Under rubriken ”En blåst generation” skrev jag förra veckan en krönika i Sydsvenskan om hur 80-talister påverkas av de ekonomiska kriserna, samt hur bilden av generationen födda någonstans mellan 1980 och 1990 är skev.

Krönikan var en av de mest lästa artiklarna på Sydsvenskans webb den dagen och genererade över 30 kommentarer.

[---]

Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.

Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.

Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”

Så vem är den skyldige?

[---]

Krönikan refererar till en rad andra texter. Här är några länkar:

• ”The Kids Are Actually Sort of Alright” av Noreen Malone i New York Magazine.
• ”Den blåsta generationen” av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.
• ”Joachim Sundell förklarar hipsterismen” i på Rodeo.net.
  

Mer:

• Min recension av Viktor Johanssons ”Wrestlarna”.
• Min intervju med Jonathan Franzen i Sydsvenskan.

I fredags var det vernissage för Louisianas utställning med Ai Weiwei. Jag var där tidigare under veckan och pratade med curatorn Anders Kold för TT Spektras räkning. Någon intervju med Ai Weiwei blev det dock inte, trots att han börjat trotsa den kinesiska regimens förbud mot att uttala sig i media. Däremot fick jag ett samtal med den svenske konstnären Torsten Jurell, som vid flera tillfällen bott och verkat i Kina.

Artikeln publicerades bland annat i Dagens Nyheter.

”[---]

Ursprungligen var det tänkt att Ai Weiwei skulle göra nya verk till utställningen. Sedan myndigheterna stärkt sitt grepp kring konstnären har Louisiana har varit hänvisade till befintliga verk. Men Ai Weiweis försvinnande i april höll på att stjälpa museets planer helt.

– Ingen visste var han befann sig. Han kunde lika gärna ha blivit avrättad, eller deporterad till Gobiöknen. Men vi bestämde oss för att bästa sättet att ställa oss solidariska med honom var att visa hans konst, säger Anders Kold.

Händelseutvecklingen det senaste halvåret har gjort museet försiktiga. För att inte förvärra situationen har de bland annat hållit låg profil i kommunikationen med Ai Weiwei och hans studio.

– Vissa stunder har jag funderat på om det är en nekrolog jag producerar, säger Anders Kold.

[---]”

I somras träffade jag och fotografen Åsa Wallin romanaktuella musikern och kompositören Nathan Larson i hans hemtrakter i Harlem. Nathan Larson är gift med artisten Nina Persson (The Cardigans, A Camp), och boken skrev han under tiden paret väntade sitt första barn.

Intervjun publicerades i Sydsvenskan i söndags. Tyvärr har den inte lagts upp på nätet.

[---]

Dewey Decimal är huvudpersonen i hans debutroman, en våldsam och paranoid noirdeckare, som snart ges ut på svenska med titel efter den tärda antihjälten.

 

– Det är en rolig genre att leka med. Om jag skulle ha skrivit någon sorts David Foster Wallace-aktig stream of consciousness-bok, då skulle det bli som …vad är det svenska ordet nu igen? Det skulle bli ett åbäke, säger Nathan Larson.

 

Nu blir det istället en trilogi. Under sommaren har Nathan Larson arbetat på den andra delen.

[---]

Mer:

• Nathan Larsons hemsida.
• Nathan Larson på Twitter.

John Cale, ni vet han som tillsammans med Lou Reed grundade The Velvet Underground på 1960-talet, kommer till Sverige nu i november. I fredags intervjuade jag honom på telefon från Frankrike för TT Spektras räkning.

”[---]

När John Cale avslutar sitt Nordenbesök i Malmö den 21 november gör han det på Malmö opera. Tillsammans med sitt band och delar av operaorkestern ska han framföra albumet ”Paris 1919″ från 1973 i sin helhet. Konserten kräver mycket logistik, och har sedan premiären 2009 bara spelats en handfull gånger.

Men vid varje tillfälle lägger Cale till ytterligare låtar, så att även konsertens andra del, som tidigare var en mer renodlad rockupplevelse, ska bli mer orkesterorienterad.

-Det känns helt enkelt mer elegant att ha en hel kväll med orkestern, säger han.

1977 högg du huvudet av en död kyckling och slängde ut det i publiken. Vad vill du nå ut med idag?

-Just nu vill jag bara ha roligt och spela en hygglig rock’n'roll.”

Intervjun kan läsas i sin helhet på bland annat GP.se.

Stjärnglans och galastämning. Eller lite i alla fall. När Nordiska rådets filmpris delades ut i Köpenhamn för någon vecka sedan var jag där och rapporterade för TT Spektras räkning.

Andra som också var där var Pernilla August och Lolita Ray, deras film ”Svinalängorna” vann ju priset. Helen Mirren var också där som hedersordförande för juryn.

Med min usla mobilkamera tog jag följande, närmast nostalgiskt pixliga bild av begivenheten.

Min rapportering cirkulerar runt i olika former på allehanda tidningssajter, till exempel på GP.se.

Mer om Nordiska rådets filmpris.

Ett uppsamlingsheat av texter från här och där under hösten som av olika anledningar inte hamnat här tidigare.

Döden bakom luren – Krönika i Sydsvensakn om bristen på engagemang för kinesiska tillverkare av Iphone.
Skärpa i repris – Recension i Sydsvenskan av Liv Strömquists senaste album ”Ja till Liv!”.
Näringsliv och kultur utanför komfortzonen – Kommentar i Sydsvenskan angående seminarium med kulturministern.

Kort kommentar på omkring tusen tecken som innefattar Juholts kris, nätkommentarer och Tranströmer. Publicerad i Sydsvenskan idag, den 14 oktober 2011:

Socialdemokratiska Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider skrev i går en halvslapp dikt som kommentar till Håkan Juholts kris på Newsmill.

Debattsajten är en av många som förekommit i de senaste månadernas diskussion om hatiska och nedsättande kommentarer på olika nätsajter och forum.

Så när Greider längst ner i texten uppmanade läsarna att gärna skriva även kommentarerna i diktform var det nog få som räknade med annat än prosaiskt hånflabb.

Men bara några timmar efter publiceringen fanns redan ett 20-tal kommentarer i form av mödosamt sammansatt lyrik.

Innehållet var det vanliga. Men när attackerna mot det mångkulturella samhället och vad som uppfattas som en politisk korrekt mediekår skulle formuleras den här gången skedde det plötsligt i form av ursinniga rim.

Efter att Nobelpriset för första gången sedan 1996 tilldelats en poet har det spekulerats om en nära förestående revansch för poesin.

Men, som ju alla vet: när man talar om trollen står de redan i farstun. Sällan har ett talessätt framstått som mer mångbottnat.

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

Tidigare i sommar åkte jag till USA. Tillsammans med fotografen Åsa Wallin hälsade vi på hos författaren Jonathan Franzen i hans lägenhet på Manhattan. Reportaget därifrån publicerades i Sydsvenskan i söndags. Läs det här.

Vi besökte även bokmässan Bookexpo America för DIK Forums räkning och i Harlem träffade vi musikern och numera även författaren Nathan Larson. Intervjun med honom kommer att publiceras i Sydsvenskan framöver.

Därefter åkte jag vidare till Kalifornien. Där mötte jag upp fotografen Daniel Ekbladh för ett stort reportage om amerikanarnas förhållande till sina gräsmattor. Jag arbetar fortfarande på reportaget. Nyfikna och intresserade redaktörer får gärna höra av sig för mer information.

Bilden är tagen av Daniel Ekbladh. Besök hans blogg här. Är du redaktör,
ring killen och anlita honom direkt.