ARVID JURJAKS

Sex veckor på kultur- och nöjesredaktionen i elfenbenstornet på Krusegatan. Två veckor i Lund. Sommaren på Sydsvenskan är slut, och därmed är jag åter igen tillgänglig för frilansuppdrag.

Axplock från sommaren:

• ”Svensk lag skyddar inte Wikileaks källor”
  Avslöjade att Wikileaks inte åtnjuter det svenska grundlagsskyddet som de påstår.
• Störst av allt är våldet
  Recenserade ”Paganinikontraktet” av Lars Kepler.
• Skunk i respirator
  Reportage om communitydöden. Här om Skunks betydelse för unga författare.
• Dansk musik väntar på att bli Sveriges melodi
  Reportage om varför danska artister har svårt att slå i Sverige.
• Främlingen
  När det var som varmast.

Jag har sett nästan varje match i fotbolls-VM hittills. Svårt tagen. Men jag avstår att försöka likna spelet vid Poesin, Konsten, Musiken etc, vilket tycks vara en märklig drift hos många kulturmän. Idag skriver jag kort om detta fenomen i Sydsvenskan.

”[---]

När krigen blivit obegripliga och lumpen lagts ned utgör den kulturella analysen av fotboll fortfarande en plats där begrepp som skönhet, respekt och moral kan vara absoluta nog för ett robust homosocialt samförstånd (läs: missförstånd) om synonymiteten mellan manligt och universellt.”

I nya Arena intervjuas bokaktuella Ebba Witt-Brattström om sin relation till queerfeminismen. Det är ingen hemlighet att det är teorier som inte faller Witt-Brattström på läppen. Men det märkliga är inte det faktum att hon är kritisk, utan sättet på vilket hon formulerar sin kritik.

Om det skriver jag i Sydsvenskan idag. Texten finns inte publicerad på Sydsvenskans webb. Så jag lägger upp den här istället:

”Från att leda kampen till att stå bredvid och se trupperna dra mot nya fronter. Ungefär så beskriver litteraturprofessorn och snart bokaktuella Ebba Witt-Brattström sitt förhållande till yngre generationers feminism i en intervju i nya numret av Arena. Då: Grupp 8, underdogs, 1970-tal. Nu: Queer?

Witt-Brattströms hållning blev tydlig under bråket med Tiina Rosenberg efter bildandet av Feministiskt initiativ för fem år sedan. I intervjun delar hon ut ett par nya, rätt osnygga, snytingar till både Rosenberg och Gudrun Schyman.

Men det märkliga är inte att Witt-Brattström är kritisk mot queerfeminism utan hur kritiken formuleras. I upplevelsen av att queer skuldbelägger kvinnor röjer hon en rädsla som påminner om antifeministers beskrivning av feminister som manshatare. Reaktionen liknar enreflex snarare än ett genomtänkt ställningstagande av en under flera decennier verksam feminist.”

Göran Persson blir byst i riksdagen och allt fler artister ställer upp för politiska partiers kampanjer. I lördags publicerade Sydsvenskan mitt reportage om konstens förhållande till makten.

”Det är tyst i riksdagshuset. Den här måndagskvällen är vi bara två personer som tar oss igenom den flygplatslika säkerhetskontrollen vid allmänhetens entré för att gå den guidade visningen av riksdagens konstsamlingar.

Sedan några år tillbaka har inköpen upphört. Det finns inte längre plats för mer konst.

I det ståtliga trapphuset bligar forna landsfäder på oss från höga stensocklar. Stränga, barbröstade byster i svart granit.”

I onsdags var jag på Stadsbiblioteket i Malmö och första kvällen av tre i samtalsserien Spik. Diskussion handlade om kultur och mångfald, och idag skriver jag kort om det i Sydsvenskan.

”Samtalet avslöjade ett starkt motstånd mot att värdera kultur efter nyttighet. En iransk teatergrupp är inte en iransk teatergrupp med uppgift att öka ett slags variationsrikedom, den är en teatergrupp som spelar teater. Bara. Mångfald är ett farligt begrepp som ställer upp kriterier för att kunna förverkligas. Är du rätt sorts svart, lilla vän?”

Mer:

• Se Spiks program under våren här.