ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

Ett uppsamlingsheat av texter från här och där under hösten som av olika anledningar inte hamnat här tidigare.

Döden bakom luren – Krönika i Sydsvensakn om bristen på engagemang för kinesiska tillverkare av Iphone.
Skärpa i repris – Recension i Sydsvenskan av Liv Strömquists senaste album ”Ja till Liv!”.
Näringsliv och kultur utanför komfortzonen – Kommentar i Sydsvenskan angående seminarium med kulturministern.

Kort kommentar på omkring tusen tecken som innefattar Juholts kris, nätkommentarer och Tranströmer. Publicerad i Sydsvenskan idag, den 14 oktober 2011:

Socialdemokratiska Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider skrev i går en halvslapp dikt som kommentar till Håkan Juholts kris på Newsmill.

Debattsajten är en av många som förekommit i de senaste månadernas diskussion om hatiska och nedsättande kommentarer på olika nätsajter och forum.

Så när Greider längst ner i texten uppmanade läsarna att gärna skriva även kommentarerna i diktform var det nog få som räknade med annat än prosaiskt hånflabb.

Men bara några timmar efter publiceringen fanns redan ett 20-tal kommentarer i form av mödosamt sammansatt lyrik.

Innehållet var det vanliga. Men när attackerna mot det mångkulturella samhället och vad som uppfattas som en politisk korrekt mediekår skulle formuleras den här gången skedde det plötsligt i form av ursinniga rim.

Efter att Nobelpriset för första gången sedan 1996 tilldelats en poet har det spekulerats om en nära förestående revansch för poesin.

Men, som ju alla vet: när man talar om trollen står de redan i farstun. Sällan har ett talessätt framstått som mer mångbottnat.

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

Tidigare i sommar åkte jag till USA. Tillsammans med fotografen Åsa Wallin hälsade vi på hos författaren Jonathan Franzen i hans lägenhet på Manhattan. Reportaget därifrån publicerades i Sydsvenskan i söndags. Läs det här.

Vi besökte även bokmässan Bookexpo America för DIK Forums räkning och i Harlem träffade vi musikern och numera även författaren Nathan Larson. Intervjun med honom kommer att publiceras i Sydsvenskan framöver.

Därefter åkte jag vidare till Kalifornien. Där mötte jag upp fotografen Daniel Ekbladh för ett stort reportage om amerikanarnas förhållande till sina gräsmattor. Jag arbetar fortfarande på reportaget. Nyfikna och intresserade redaktörer får gärna höra av sig för mer information.

Bilden är tagen av Daniel Ekbladh. Besök hans blogg här. Är du redaktör,
ring killen och anlita honom direkt.

Större delen av sommaren har jag arbetat på Sydsvenskans kultur- och nöjesredaktion. Dels som reporter, dels som redaktionssekreterare och dels som nyhetschef.

Här är några av de artiklar som jag skrev:

Recension: Morrissey i Köpenhamn.

Recension: Viktor Johansson – Wrestlarna.

Intervju: Amanda Svensson och Torbjörn Flygt.

Kommentar: Bloggbluffens litteraturhistoria – om den fiktiva bloggkaraktären Amina Abdallah Arraf al Omari.

Intervju: Han är doktor i deckare – Filmvetaren Michael Tapper om sin avhandling.

Förra året åkte jag till New York tillsammans med fotografen Åsa Wallin. Vi träfade bland annat Colum McCann och Siri Hustvedt, och de intervjuerna har publicerats i Fokus, Modern Psykologi och Sydsvenskan.

Vi träffade också fotografen Mary Ellen Mark, som kommer till Malmö om ungefär en vecka. I söndags publicerade Sydsvenskan vårt möte med henne. Texten finns inte på Sydsvenskans webb, så jag lägger ut det i sin  helhet här istället.

Mary Ellen Mark är en av världens främsta fotografer. Nu kommer hon till Malmö för att ställa ut sina populära bilder av amerikanska tvillingar. Sydsvenskan träffade henne tidigare i vinter, i hennes studio i New York, för ett samtal om ansvar och distans.

Och om hur hennes ikoniska bilder speglar hennes egna rötter.

– Hon är verkligen en flickflicka, en traditionell tjej.

Böjd över ett bord i en studio, ett par våningar upp från Greene Streets trendriktiga butiker i stadsdelen Soho, Manhattan, bläddrar Mary Ellen Mark igenom bilderna från sitt senaste projekt.

I fyra år har hon åkt från skola till skola och fotograferat en av de mest fundamentala ritualerna för det amerikanska samhället: skolbalen. En iscensatt brytpunkt mellan barndom och vuxenliv.

– Under säkert de hundra senaste åren är detta något som alla har gått igenom. Det är en del av att växa upp, säger Mary Ellen Mark och bläddrar fram ännu en bild.

– De var ett fint par. So sweet.

I porträtt efter porträtt, tagna med en jättelik polaroidkamera som väger över hundra kilo, möter unga blickar av förväntan, glädje, spänning, framtid, drömmar. Från alla skikt i samhället.

Bakom varje fotografi finns ett stort antal val. Motiv, vinkel, ljus, beskärning. Och bakom varje val vilar erfarenheter. På så vis rymmer varje fotografi också en berättelse om fotografen.

Balfotografierna är en spegling av det amerikanska samhället. Kanske finns det också i blickarna som möter kameran en historia om den som står bakom.

Men först: Mary Ellen Mark är en av världens mest berömda fotografer. Hon har tagit bilder bakom kulisserna till de största Hollywoodproduktionerna och anlitats av magasin som Life, Rolling Stone och Vanity Fair.

Hon är fortfarande enormt produktiv och driver populära workshops i New York och Mexiko.

Hennes utställningar turnerar ständigt. I Malmö, på Galleri Magnus Åklundh, visar hon 18 bilder ur sviten ”Twins”. De svartvita porträtten av tvillingar har blivit väldigt uppmärksammade och har både en dokumentär och surrealistisk känsla över sig.

Men framför allt är Mary Ellen Mark känd för sina fotografier av social utsatthet främst i USA, men även utomlands. Bilderna av unga prostituerade, hemlösa och kvinnliga mentalpatienter har gjort henne till en av de mest inflytelserika inom dokumentärfotografering.

Hon lägger undan bilderna på balungdomarna. De är planerade att ges först nästa år, under titeln ”Prom”, och kan beskrivas som ett slags uppföljare till ”Twins”. Boken har blivit kraftigt försenad på grund av den ekonomiska situationen i landet, och Mary Ellen Mark pratar om att det vilar en förbannelse över projektet.

– Vill du att jag ska sätta mig ner?

Det har gått över 60 år sedan hon tog sina första bilder i hemstaden Philadelphia. På vänner, skolan, på hundar.

Sedan stack hon därifrån. Ungefär när hon befann sig i samma brytpunkt som ungdomarna i balprojektet.

Hon snurrar på stolen, har svårt att sitta still.

– Jag hade inget lyckligt förhållande med mina föräldrar, och jag flyttade så fort jag kunde. I high school var jag en vanlig amerikansk high school-tjej. Jag var cheerleader med hästsvans och umgicks med mina vänner istället för att vara hemma. Jag tror de tyckte synd om mig när jag var liten. Jag hade ett hemskt hem. Och jag tror de blev väldigt överraskade över att jag verkligen kunde ta mig ur det. Men jag tror att det gjorde mig stark. Jag visste tidigt att jag ville vara självständig och tänkte på att fly från det att jag var sex år gammal. Kanske ska jag vara tacksam. Om jag hade haft ett enkelt liv hade jag kanske inte gett mig av för att ta bilder. Det har gjort mig till den jag är.

Speglar dina bilder dina rötter?

– Allas verk speglar ens rötter.

Hur speglas dina rötter?

– De speglas i vad jag väljer att fotografera. Hur jag dras till underdogs. Min humanistiska vinkel. Men det är också min bakgrund som har gjort att det möjligt för mig att inte vara så känslomässigt engagerad i objekten. Som fotograf är du är en betraktare. Du kan inte förändra världen. Du kan inte ta med dig alla hem.

Förmåga till distans är en paradoxal egenskap hos en fotograf som alltid lyckas komma enastående nära i svåra situationer.

Den danske fotografen Jacob Holdt, som tagit bilder i liknande miljöer som Mary Ellen Mark, har sagt att alla kan knäppa en bild, utmaningen för en fotograf är att få tillträde till de situationer där bilden finns.

Mary Ellen Mark håller inte med om det resonemanget.

– Jag tror att du kommer nära genom att vara dig själv. Och ta kontroll. Du måste ha kontroll.

Hon fortsätter:

– Men det är intressant med just danskarna, de tar bilder som har väldigt mycket med tillgänglighet att göra. Det var en annan dansk fotograf som tog en bild av sin far när denne hade en hjärtattack. Jag glömmer aldrig den bilden. Hans pappa fick en hjärtattack och ramlade ner för trapporna, och jag tänkte, gud, att ha den sinnesnärvaron att ta en bild vid det tillfället.

Hon tänker efter.

– Jag skulle aldrig kunna vara en krigsfotograf. Tillfällen av kaos, av död, jag tror inte jag skulle klara det. Jag tror inte jag har den sinnesnärvaron att hålla mig lugn vid stunder av sådant kaos.

Har det funnits tillfällen då du har valt att inte ta upp kameran?

– Jag fotograferade i ett mentalsjukhus tidigt i min karriär. Det fanns bilder där som jag inte tog, och som jag ångrar att jag inte tog. Jag borde ha varit mer aggressiv. Men jag var rädd att bli utslängd, att de skulle anmäla mig och slänga ut mig.

Känner du ett ansvar gentemot dem som du fotograferar?

– Jag tycker inte att det är oansvarigt att fotografera det man ser. Det är oansvarigt att till exempel använda optik som får folk att se hemska ut. Även om det är en hemsk person, och du vill visa det, även om det är en hemsk högerkonservativ gris – du gör bara inte det mot dem. Om du har en åsikt om någon finns det andra sätt att visa det med din kamera.

Mary Ellen Mark kallar sig själv purist. Hon vägrar arbeta digitalt, beskär sällan sina bilder i efterhand och avskyr hur möjligheterna ökar att i datorn förbättra foton som egentligen är dåliga.

– Alla kids som konstant stirrar på baksidan av sina kameror. De missar bilden! Det är bättre att använda hjärnan och tänka ut om något funkar eller inte. Alla som är stora på det här har ingen kamera som de tittar genom baksidan på. Allt finns i huvudet.

Hon pratar om att många tar bilder av bilder, istället för att se vad som verkligen finns framför dem.

– Du måste öva. Gör du inte det tappar du det. Det är som att spela ett instrument, det är samma sak, du måste öva med det hela tiden.

Vi är omgivna av så mycket bilder idag. Är det ens möjligt att skapa en egen blick?

– Det kommer! Det handlar om att förstå vad som fungerar, vad som kommunicerar visuellt, vad som stämmer, vad som fungerar rent grafiskt.

Mary Ellen Mark arbetar tätt tillsammans med sin make, filmaren Martin Bell, som också har gjort filmer av flera av Marks fotoprojekt. De träffades under inspelningen av Milos Formans ”Ragtime”. Mary Ellen Mark var anlitad att dokumentera arbetet bakom kulisserna. Martin Bell var där för en dokumentär om skådespelaren James Cagney.

Sedan dess har de följts åt.

Deras största gemensamma projekt inleddes 1983 och pågår fortfarande. Mary Ellen Mark dokumenterade hemlöshet och barnprostitution i Seattle för tidningen Life när hon träffade den 13-åriga Erin Blackwell, även kallad Tiny. Bilderna av henne hör till Mary Ellen Marks mest ikoniska.

– Så fort hon klev ur den där taxin, hon var 13 år gammal, tänkte jag att den här flickan är fantastisk, jag måste fotografera henne, säger Mary Ellen Mark.

Hon övertygade Martin Bell att göra en dokumentär om hennes liv, och filmen ”Streetwise” nominerades 1985 till en Oscar för bästa dokumentär. Efter det har de flera gånger återvänt till Erin Blackwells liv i både film och bild.

Vid ett tillfälle erbjöd de sig till och med att adoptera henne.

– Tack gud att hon inte gick med på det, det är allt jag har att säga om det, säger Mary Ellen Mark och fortsätter:

– Det är intressant att följa henne, speciellt nu när hon har sina tio barn. Jag kommer nog alltid att hålla kontakten med henne. Jag vet inte om det är mitt livsprojekt, men jag tycker om att återkomma till henne.

Hur håller du energin uppe i ditt arbete efter så lång tid?

– Det är fortfarande svårt, det är fortfarande utmanande. Jag är fortfarande intresserad av hur man gör det. Det är inte svårt att ta en bra bild, men att ta en fantastisk bild, det är verkligen svårt.

Ligger det i bilden i sig, eller är det interaktionen med dem som du möter?

– Det kan vara både ock. Jag föredrar att inte ha någon interaktion. Ibland måste man. Men jag föredrar att försöka hitta något och stjäla det.

Är det ett sätt att stjäla?

– Ibland. Ibland är man en tjuv.

Fakta:

Mary Ellen Mark

Född: 20 mars 1940

Bor: New York, Manhattan.

Gift: Martin Bell, filmare.

Aktuell: Ställer ut delar av bildsviten ”Twins” på Galleri Magnus Åklundh i Malmö i samband med fotobiennalen Fotografi i Fokus. Utställningen startar den 18 mars. På utställningen kommer även Martin Bells kompletterande film med samma titel att visas. Mary Ellen Mark kommer sedan dit för en officiell vernissage den 25 mars. I samband med besöket kommer hon också att hålla ett föredrag på Malmö högskola.

Röster om Mary Ellen Mark

Martin Bell, filmare och make:

”Vi kompletterar varandra och arbetar väldigt konstruktivt tillsammans. Hon har en fantastisk känsla för berättelser. Ofta är det olika saker som fungerar för stillbild och för film. Men jag litar helt på hennes instinkt när det gäller berättelser.”

Magnus Åklundh, gallerist i Malmö:

”Hon har en oerhörd känsla för människan i situationen, och där hon med sin person kan spegla den eller de personerna på ett väldigt rörande och poetiskt språk. Hon lyckas fylla bilderna med så mycket och har en otrolig närvaro.”

Hasse Persson, fotograf och chef för Borås konstmuseum. Introducerade Mary Ellen Mark för en svensk publik 1991:

”Dokumentärfotografi och bildjournalistik var en extremt mansdominerad värld när hon slog igenom för 40 år sedan. Men med hennes envishet och sätt att hitta nya motivområden har hon öppnat upp en helt ny värld för om inte hundratusentals, så åtminstone tiotusentals kvinnliga utövare. Det är det viktigaste hon har åstadkommit. Privat är hon en av de mest omtänksamma personer som jag lärt känna.”

Publicerad i Sydsvenskan, söndagen den 13 mars 2011.

• Missa inte Mary Ellen Marks utställning som tjuvstartar lördagen den 18 på Galleri Magnus Åklundh i Malmö.
• Mary Ellen Marks föredrag på Malmö högskola hålls den 25 mars, klockan 13.00.
• Mer om den pågående fotobiennalen Fotografi i Fokus.
• Mer om New York-resan i tidigare inlägg.

Redan tidigt i arbetet med mitt reportage om det intellektuella intresset för idrott stötte jag på teorin om att anledning till att det förekommer artiklar om fotboll på kultursidor under fotbolls-VM är att frilansande kulturskribenter helt enkelt gillar att förena nytta med nöje.

Jag försöker hålla min konsumtion av skid-VM i Holmenkollen på en måttlig nivå. Men också jag har svårt att slita mig när det drar ihop sig till stora tävlingar, om det så rör skidor, fotboll eller curling. Min nyfikenhet på kulturens relation till idrott föddes redan i somras. Då blev det en kritisk notis. I lördags publicerades ett större reportage. Jag vidhåller att min egen relation till sport är ytterst sund. Och texten är inte ett försök att förena nytta med nöje, eftersom reportaget skrevs innan tävlingarna i Norge startade.

”[---] Nej, kultur är en sak. Idrott en annan. Eller vänta, så här: Kultur är en sak. Innebandy en annan.

Det finns de sporter som upphöjts till konst av författare och intellektuella. Joyce Carol Oates har kallat boxning för ett ”ordlöst drama”, Roland Barthes skrev om Tour de France som en hjältedikt, och Haruki Murakami har jämfört maratonlöparens plågor med romanförfattarens.

Och så vart fjärde år, i samband med världsmästerskapen i fotboll, fylls tidningarnas kultursidor med stora tankar om ”the beautiful game”.

I vinter har ytterligare en sport tagit plats på parnassen: längdskidåkning. [---]”

Sverker Sörlin, som jag intervjuar i reportaget, jämför i sin bok ”Kroppens geni” Petter Northugs åkstil med poesi. En liknelse bara, försäkrar han, vilket skulle göra Northug till poet inom citationstecken.

• Läs förresten Sverker Sörlins skidblogg här (numera flyttad till DN).

För några veckor sedan skrev jag ett reportage, också det i Sydsvenskan, om poeter utan citationstecken. Den här gången om dem som i vår lämnar poesin för att ge ut böcker på prosa.

”Till och med en av Sveriges mest utpräglade och uppburna poeter när drömmar om ett prosaverk. Förra året publicerade nättidskriften Ett lysande namn en vindlande mejlväxling mellan poeterna Anna Hallberg och Ann Jäderlund. I ett av mejlen, daterat oktober 2009, skriver Jäderlund hur hon har börjat orientera sig bort från poesin: ‘Kanske, tänker jag, vill jag skriva prosa, fragment dyker upp, ett annat förhållningssätt. [...] Vill försöka läsa mer, vara närmare något annat – än poesi kanske, jag vet inte.’ I ytterligare ett mejl, daterat en månad senare, utbrister Jäderlund följande: ‘det är omöjligt för mig att föreställa mig att / hur jag någonsin skulle kunna formulera en rad – poetiskt – mer’.

I nästa nummer av tidskriften publiceras sedan ännu en mejlväxling, den här gången mellan Ann Jäderlund och en annan poet, Elisabeth Hjorth. Där, i ett mejl daterat mars 2010, återkommer Ann Jäderlund till sina prosa­planer: ‘Länge velat skriva prosa. Men det lyckas bara i några sekunder, några meningar. Men poesin vill jag skriva mer prosalik än tidigare.’ Hon fortsätter längre fram i brevväxlingen: ‘För mig vill jag närmare det sakliga. Utan att förlora poesins frihet.’[---]”

• Se förresten tidigare inlägg om nättidskriften Ett lysande namn.

Och så har jag varit i Danmark och besökt Picasso-utställningen på Louisiana för TT Spektras räkning. Artikeln har publicerats i bland annat Kristianstadsbladet.

I månadsskiftet oktober-november åkte jag och fotografen Åsa Wallin till New York för bland annat tre större intervjuer.

Siri Hustvedt
Vi träffade Siri Hustvedt i hennes hem i Brooklyn där hon bor med maken Paul Auster. Hennes senaste bok ”Den skakande kvinnan” gavs nyligen ut på svenska på Norstedts. Intervjun publicerades i Fokus #44-2010. Finns även att läsa på nätet. En längre version kommer att publiceras i Modern Psykologi i vinter.

Colum McCann
Colum McCann vann National Book Award 2009 med boken ”Let the great world spinn”. Den kommer på svenska nu i höst under titeln ”Världens väldighet” på Lindqvist publishing. Vi träffade honom i Manhattans finansdistrikt och åt club sandwich på en restaurang som förekommer i boken. Därefter tog vi tunnelbanan till Hunter College där han undervisar i kreativt skrivande. Intervjun kommer att publiceras i Sydsvenskan framöver. Edit: läs den här.

Mary Ellen Mark
Legendariska fotografen Mary Ellen Mark. Vi träffade henne och hennes man, dokumentärfilmaren Martin Bell, i deras gemensamma studio mitt i Soho för ett långt samtal om bland annat deras långa projekt tillsammans att skildra Erin ”Tiny” Blackwells liv, från prostituerad tonåring till kämpade mamma. De båda jobbar nu med filmen ”Erin”, en uppföljare till den Oscarsnominerade dokumentären ”Streetwise” från 1984. (Intervjun har inte publicerats någonstans ännu. Intresserade redaktörer får gärna höra av sig.)

Det är inte en ny fancy firmabildning, utan två äldre herrar som jag skrivit om under den senaste tiden. Om Ingvar Kamprad hela två gånger. Därav dubbletten i rubriken.

Eric Idle och Spamalot
På Nöjesteatern i Malmö spelas just nu Monty Python-medlemmen Eric Idles musikal ”Spamalot”. För TT Spektras räkning träffade jag Eric Idle inför premiären. Artikeln publicerades bland annat på DN.se.

Ingvar x 2
Malmö Stadsteater hade för ett tag sedan svensk premiär för ”Ingvar! En musikalisk möbelsaga”. Den är en både ärlig och ironisk hyllning till Ikeas grundare Ingvar Kamprad. För TT Spektra träffade jag regissör, manusförfattare och skådespelare. Artikeln publicerades på bland annat Folkbladet.se.

Innan dess hann jag gå på de öppna repetitionerna. Utifrån dem skrev jag en kort kommentar i Sydsvenskan om Ingvar Kamprads status som närmast religiös ikon.

Sex veckor på kultur- och nöjesredaktionen i elfenbenstornet på Krusegatan. Två veckor i Lund. Sommaren på Sydsvenskan är slut, och därmed är jag åter igen tillgänglig för frilansuppdrag.

Axplock från sommaren:

• ”Svensk lag skyddar inte Wikileaks källor”
  Avslöjade att Wikileaks inte åtnjuter det svenska grundlagsskyddet som de påstår.
• Störst av allt är våldet
  Recenserade ”Paganinikontraktet” av Lars Kepler.
• Skunk i respirator
  Reportage om communitydöden. Här om Skunks betydelse för unga författare.
• Dansk musik väntar på att bli Sveriges melodi
  Reportage om varför danska artister har svårt att slå i Sverige.
• Främlingen
  När det var som varmast.