ARVID JURJAKS

Sydsvenskan publicerar idag min recension av Liv Strömquists senaste seriealbum ”Prins Charles känsla”.

”Liv Strömquist är i högsta grad politisk. Inget snack om den saken. Men hennes metoder är inte plakatets. Hon tar ett steg till, och frågar sig varför, undersöker, hämtar stöd hos forskare, vrider, vänder, utan att glömma bort att berätta en historia.

Dessutom, vilket är minst lika viktigt, gör hon det omöjligt att skilja humorn från allvaret. Insikten betyder inget utan garvet, och tvärt om.

Och ju längre jag läser desto tydligare framstår det: Liv Strömquist är lika mycket essäist som serietecknare.[---]”

Jag har tidigare skrivit om serier för litteratursajten Nittonde Stolen:

• Sex samtida
• När handsken är kastad
• Konstnärlig stiltje bland serietecknare
• Ångest, absurd humor och svärta i ny serie av Benjamin Stengård

Sex veckor på kultur- och nöjesredaktionen i elfenbenstornet på Krusegatan. Två veckor i Lund. Sommaren på Sydsvenskan är slut, och därmed är jag åter igen tillgänglig för frilansuppdrag.

Axplock från sommaren:

• ”Svensk lag skyddar inte Wikileaks källor”
  Avslöjade att Wikileaks inte åtnjuter det svenska grundlagsskyddet som de påstår.
• Störst av allt är våldet
  Recenserade ”Paganinikontraktet” av Lars Kepler.
• Skunk i respirator
  Reportage om communitydöden. Här om Skunks betydelse för unga författare.
• Dansk musik väntar på att bli Sveriges melodi
  Reportage om varför danska artister har svårt att slå i Sverige.
• Främlingen
  När det var som varmast.

Alla böcker börjar någonstans. Författarna våndas över första meningen, läsarna älskar att citera den. Och jag skriver ett helt reportage om den. Idag publicera Sydsvenskan mitt reportage om första meningen i romaner. Lite märkligt redigerat på webben så här på söndagen, så jag rekommenderar pappersupplagan tills vidare.

”Det måste börja någonstans. Kanske med en karakteristisk skånsk stämma med inslag av ytterst välbekanta rullande r?

– Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, säger den högtidligt när jag ringer.

Eller som Italo Calvino, så här: Du ska just börja läsa ett reportage om den första meningen i romaner. Slappna av. Koncentrera dig (1).

Fast tekniskt sett har du ju redan börjat läsa reportaget. Och vid det här laget kan det tyckas för sent att tjafsa om inledningen.

Så tillbaka till rösten med de rullande r:en.

– Döden skjuter livet framför sig i barnvagn, säger den nu.

Björn Ranelid. Jag har ringt till honom för att jag har hört ett rykte om han kan alla sina böckers inledningsmeningar utantill. [---]”

Idag skriver jag kort om nya numret av webblitteraturtidskriften Ett lysande namn i Sydsvenskan.

”Poeten Ann Jäderlund vill skriva prosa. Det börjar bli en liten följetong vid det här laget.

I de två senaste numren av den nätbaserade poesitidskriften Ett lysande namn har hon i långa mejlväxlingar om poesi och skrivande beklagat sig över hur viljan att byta form inte matchar förmågan. [--]”

Mer:

• Till mejlväxlingen mellan Jäderlund och Elisabeht Hjorth i ELN#15
• Till mejlväxlingen mellan Anna Hallberg och Ann Jäderlund i ELN#12, 13, 14

Per Hagman på Stanza i Malmö.

I torsdags var det säsongsavslutning av litteraturbaren Stanza i Malmö. Gästande författare var Leif Holmstrand, Monica Wilderoth och Per Hagman.

Hagman, som extremt sällan gör uppläsningar i Sverige, var så klart kvällens fixstjärna. Efteråt gick jag hem och kallade honom klasskildrare i en text som publicerades i Sydsvenskan i lördags. Artikeln finns inte på Sydsvenskans webbplats, men väl här:

”Två gånger i år har kön till litteraturbaren Stanza i Malmö ringlat ut på gatan utanför Inkonst. Gemensam nämnare: Gästerna har varit författare med klass, i dubbel bemärkelse.

Vid säsongsöppningen i vintras medverkade bland annat Susanna Alakoski, vars Augustprisbelönade succédebut ”Svinalängorna” nu skulle följas upp med ”Håpas du trifs bra i fengelset”.

Avslutningens stora fixstjärna i torsdags var Per Hagman, som sedan han senast gästade Stanza 2003 endast gjort en ytterliga uppläsning i Sverige. Nu tillbaka med romanen ”Vänner för livet”, en rosévinsromantisk och dekadent berättelse behängd med positiva förstadagsrecensioner.

Klass, alltså. I den andra bemärkelsen: Drömmen om att fly den. Hos Alakoski – arbetarförfattaren – är det ett otvivelaktigt tema. Hos Hagman? ”Det är en kärleksroman”, säger han själv, och sprattlar uppspelt i sina vita jeans och gubbkeps och läser sedan innerligt om just kärlek. Men den kanske mest frekvent traderade berättelsen i Per Hagmans författarskap, och som återfinns också här, är den förtvivlade viljan att få återuppfinna sig själv, bortom just tillhörighet och ursprung.

Hagman spelar skickligt på ett slags allmän önskan om att bryta upp och ställer fram både sin egen person och sina romanfigurer som projektionsyta. Som i sina intervjuer från Nice; som Erik och Sophie, romanens huvudpersoner, som båda lämnar allt för destruktiv lyx på franska Rivieran. En fåfäng dröm om att inte låta sig definieras av någon annan än sig själv.

Det är en romantisk föreställning. Det vet Per Hagman. Hotet om att tvingas tillbaka till ett hopplöst tacky Sverige finns alltid där. Det är klasskildrarens ständigt återkommande tema om rädslan att falla och om att veta sin plats.”

Steve Sem-Sandberg till höger. Till vänster: samtalsledaren Niklas Törnlund.

I onsdags kväll ordnade Litteraturbaren i Lund en författarträff med bland annat Steve Sem-Sandberg. Jag var där och lyssnade och skrev kort om det i Sydsvenskan i fredags.

”Fniss i salongen, för sci fi är ju det verkligt fula, vet vi, och Sem-Sandberg skäms så mycket för sina unglitterära övningar i genren att han tagit avstånd från dem, bland annat i ett långt inlägg till artikeln om sig själv på Wikipedia.

Men ändå: ”Att kunna skapa världar med egna lagar och regler är viktigt för mitt skrivande”, berättade han.”

Mer:

• På Wikipedia: Steve Sem-Sandbergs avståndstagande från sina första böcker.

Göran Persson blir byst i riksdagen och allt fler artister ställer upp för politiska partiers kampanjer. I lördags publicerade Sydsvenskan mitt reportage om konstens förhållande till makten.

”Det är tyst i riksdagshuset. Den här måndagskvällen är vi bara två personer som tar oss igenom den flygplatslika säkerhetskontrollen vid allmänhetens entré för att gå den guidade visningen av riksdagens konstsamlingar.

Sedan några år tillbaka har inköpen upphört. Det finns inte längre plats för mer konst.

I det ståtliga trapphuset bligar forna landsfäder på oss från höga stensocklar. Stränga, barbröstade byster i svart granit.”

I Australien vill regeringen införa ett censursystem för internet som ska begränsa åtkomsten till bland annat barnporr. Sedan en tid har detta oroat litteraturvetare som forskar om fanfiction, eftersom censuren hotar fanfiction med sexuella inslag.

Om detta skriver jag i Sydsvenskan idag.

”Ingen vaknar på sin 18-årsdag med en tidigare obekant lust plötsligt spirande i kroppen. Inte ens i Australien, där censurförslaget nu med rätta kritiseras för att skuldbelägga ungas sexualitet och ytterligare kringskära en komplex och gränsöverskridande kulturyttring.”

Läs mer:

• I senaste numret av australiensiska Media International Australia har fanfictionforskaren Mark McLelland skrivit censurens verkan.
• Paper av Mark McLelland om fanfiction och Australiens nolltolerans mot gestaltning av barn i sexuella situationer: The World of Yaoi: The Internet, Censorship and the Global “Boys’ Love” Fandom.
• Forskningsrapport visar stora brister i det censursystem som planeras införas.
• Professorn Björn Landfeldt i Sidney har i flera intervjuer uttalat sig kritiskt mot förslaget. Se till exempel nyazeeländksa The Stuff, som också kommenterar forskningsrapporten.

Demokratin i den borgerliga offentligheten?

I måndags medverkade jag i en panel som diskuterade litteraturkritikens nya landskap. Diskussionen ordnades av Lundensiska litteratursällskapet, och förutom jag själv medverkade Sydsvenskans kulturchef, Rakel Chukri, och kritikern Ann Lingebrandt. Moderator var litteraturvetaren Magnus Nilsson, som i dag skriver intressant i Aftonbladet om kritiken av Alakoskis nya roman (något som jag kort halkade in på under diskussionen).

Den framsynte, alltså den som inte litar på att allt jag gör annonseras ut på den här bloggen, var så klart där och lyssnande. För alla andra ska jag kort redogöra för min ståndpunkt i det som många vill måla upp som en clash mellan ”gammelmedia” och ”nya medier”

Jag vill hävda att den här polemiken är en högst onödig konstruktion som skapas och upprätthålls av dem som fortfarande pratar om den borgerliga offentligheten som västvärldens intellektuella hey days (utan att fråga sig vilka som fick lov tala i denna offentlighet), och de som tror att ”gammelmedia” i huvudsak, och rent av enbart, består av dem som, ja, pratar om den gamla borgerliga offentligheten som västvärldens intellektuella hey days.

Jag tror på en riktning där det som idag klassas som ett bloggbabbel (se till exempel Mats Gellerfelts fullständigt ogenomtänkta och märkligt grunda svep i 00-tal i vintras) går mot en professionalisering, för att i viss mån ersätta de pappersdistribuerade kulturtidskrifterna, varpå relationen mellan dagspress och bloggbabblet blir ungefär densamma som den som i dag finns mellan dagspress och kulturtidskrifterna.

Det finns inget som säger att internet är predestinerat för babbel och grunt tyckande. I stället för att drömma sig bort till Olof Lagercrantz-epoken, då man tydligen (har jag fått höra) ostört kunde bre ut sig över en sisådär femtontusen tecken och inkassera en månadslön, borde man bejaka det faktum att internet gett fler chansen att vara en del av det samtal som tidigare var en angelägenhet för en begränsad skara av smackande herrar.

Om man vill framhålla kulturjournalistiken som en viktig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle kan man inte stänga dörren för dem som vill lägga sig i diskussionen och samtidigt bibehålla trovärdigheten i påståendet om den demokratiska nyttan i sitt värv.

Sedan går det utmärkt att kritisera innehållet i bloggbabblet. Jag vill ha slagsmål och oenighet. Men då måste alla få vara med och slåss.

Läs också:

• En ny omväg till döden – mer om ämnet på Nittonde Stolen.
• Kultursidan versus bloggosfären – läs Ann Lingebrandts sammanfattning av kvällen.

Bonus:

• Bara dagen innan diskussionen hade Ann Lingebrandt gett sig på moderatorn Magnus Nilssons nya bok ”Den föreställda mångkulturen” i HD: ”Nu bör man kanske inte förvänta sig att det ska svänga om en akademisk studie – men nog kunde man åtminstone begära att den skulle vara bättre korrekturläst, särskilt som slarviga kulturskribenter får sina kängor”, skrev hon syrligt. Bäddat för hämndaktioner, allmänna gemenheter och kulturbråk live från scenen, tror ni kanske nu. Men både Lingebrandt och Nilsson lyckades hålla masken.

Idag skriver jag om den egensinnige författaren Pär Thörns nya bok på Nittonde Stolen.

”Det går att läsa ‘Land skall med lag byggas’ som en undersökning av orsakssamband som ett slags berättelsernas grundstomme. Den ena händelsen leder till den andra, och så är snöbollen i rullning. Men vilken sorts berättelse uppstår om man låter sambanden vila helt på språkliga associationer?”

Läs också:

• Jag intervjuar Pär Thörn i Sydsvenskan vintern 2008 inför Pär Thörns sms-dikter som skickades ut under julen.