ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

Framför allt män i Sverige läser historia. I söndagens Sydsvenskan sammanfattade jag med hjälp av flera författare, förläggare och bokhandlare utgivningen av historia och populärhistoria under 2011. Ett par slutsatser: Intresset för andra världskriget sjunker, samtidigt som historia är männens del av bokbranschen. ”Det är männen som skriver och männen som läser”, sa Martin Kaunitz, fakboksförläggare på Albert Bonniers Förlag.

[---]

Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.

Idag är det en självklarhet.

– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.

Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.

Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.

– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.

Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.

– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?

Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.

[---]

Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.

Under rubriken ”En blåst generation” skrev jag förra veckan en krönika i Sydsvenskan om hur 80-talister påverkas av de ekonomiska kriserna, samt hur bilden av generationen födda någonstans mellan 1980 och 1990 är skev.

Krönikan var en av de mest lästa artiklarna på Sydsvenskans webb den dagen och genererade över 30 kommentarer.

[---]

Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.

Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.

Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”

Så vem är den skyldige?

[---]

Krönikan refererar till en rad andra texter. Här är några länkar:

• ”The Kids Are Actually Sort of Alright” av Noreen Malone i New York Magazine.
• ”Den blåsta generationen” av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.
• ”Joachim Sundell förklarar hipsterismen” i på Rodeo.net.
  

Mer:

• Min recension av Viktor Johanssons ”Wrestlarna”.
• Min intervju med Jonathan Franzen i Sydsvenskan.

I somras träffade jag och fotografen Åsa Wallin romanaktuella musikern och kompositören Nathan Larson i hans hemtrakter i Harlem. Nathan Larson är gift med artisten Nina Persson (The Cardigans, A Camp), och boken skrev han under tiden paret väntade sitt första barn.

Intervjun publicerades i Sydsvenskan i söndags. Tyvärr har den inte lagts upp på nätet.

[---]

Dewey Decimal är huvudpersonen i hans debutroman, en våldsam och paranoid noirdeckare, som snart ges ut på svenska med titel efter den tärda antihjälten.

 

– Det är en rolig genre att leka med. Om jag skulle ha skrivit någon sorts David Foster Wallace-aktig stream of consciousness-bok, då skulle det bli som …vad är det svenska ordet nu igen? Det skulle bli ett åbäke, säger Nathan Larson.

 

Nu blir det istället en trilogi. Under sommaren har Nathan Larson arbetat på den andra delen.

[---]

Mer:

• Nathan Larsons hemsida.
• Nathan Larson på Twitter.

Ett uppsamlingsheat av texter från här och där under hösten som av olika anledningar inte hamnat här tidigare.

Döden bakom luren – Krönika i Sydsvensakn om bristen på engagemang för kinesiska tillverkare av Iphone.
Skärpa i repris – Recension i Sydsvenskan av Liv Strömquists senaste album ”Ja till Liv!”.
Näringsliv och kultur utanför komfortzonen – Kommentar i Sydsvenskan angående seminarium med kulturministern.

Kort kommentar på omkring tusen tecken som innefattar Juholts kris, nätkommentarer och Tranströmer. Publicerad i Sydsvenskan idag, den 14 oktober 2011:

Socialdemokratiska Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider skrev i går en halvslapp dikt som kommentar till Håkan Juholts kris på Newsmill.

Debattsajten är en av många som förekommit i de senaste månadernas diskussion om hatiska och nedsättande kommentarer på olika nätsajter och forum.

Så när Greider längst ner i texten uppmanade läsarna att gärna skriva även kommentarerna i diktform var det nog få som räknade med annat än prosaiskt hånflabb.

Men bara några timmar efter publiceringen fanns redan ett 20-tal kommentarer i form av mödosamt sammansatt lyrik.

Innehållet var det vanliga. Men när attackerna mot det mångkulturella samhället och vad som uppfattas som en politisk korrekt mediekår skulle formuleras den här gången skedde det plötsligt i form av ursinniga rim.

Efter att Nobelpriset för första gången sedan 1996 tilldelats en poet har det spekulerats om en nära förestående revansch för poesin.

Men, som ju alla vet: när man talar om trollen står de redan i farstun. Sällan har ett talessätt framstått som mer mångbottnat.

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

Tidigare i sommar åkte jag till USA. Tillsammans med fotografen Åsa Wallin hälsade vi på hos författaren Jonathan Franzen i hans lägenhet på Manhattan. Reportaget därifrån publicerades i Sydsvenskan i söndags. Läs det här.

Vi besökte även bokmässan Bookexpo America för DIK Forums räkning och i Harlem träffade vi musikern och numera även författaren Nathan Larson. Intervjun med honom kommer att publiceras i Sydsvenskan framöver.

Därefter åkte jag vidare till Kalifornien. Där mötte jag upp fotografen Daniel Ekbladh för ett stort reportage om amerikanarnas förhållande till sina gräsmattor. Jag arbetar fortfarande på reportaget. Nyfikna och intresserade redaktörer får gärna höra av sig för mer information.

Bilden är tagen av Daniel Ekbladh. Besök hans blogg här. Är du redaktör,
ring killen och anlita honom direkt.

Större delen av sommaren har jag arbetat på Sydsvenskans kultur- och nöjesredaktion. Dels som reporter, dels som redaktionssekreterare och dels som nyhetschef.

Här är några av de artiklar som jag skrev:

Recension: Morrissey i Köpenhamn.

Recension: Viktor Johansson – Wrestlarna.

Intervju: Amanda Svensson och Torbjörn Flygt.

Kommentar: Bloggbluffens litteraturhistoria – om den fiktiva bloggkaraktären Amina Abdallah Arraf al Omari.

Intervju: Han är doktor i deckare – Filmvetaren Michael Tapper om sin avhandling.

I dagens Sydsvenskan recenserar jag de två första delarna av Haruki Murakamis roman ”1Q84″. Första delen är briljant. Den andra något saggigare. Men jag streckläste dem båda på två dagar, och njöt helt klart mer än vad jag led (även om jag precis hade opererat ut en visdomstand och fick leva på flytande föda).

Jag hoppas folk på universiteten får gott om tid att fundera över Murakamis metalitterära och referensdrypande bygge.

”[---] Det brukar heta att en bra berättelse får läsaren att känna sig smart. Med Murakami blir jag en jonglör, som trots att allt fler teman och dimensioner kastas till mig, kontrollerat håller alla bollar i luften. Kvinnliga lönnmördare, sjuka våldtäktsmän, metafiktiva klurigheter, oskrivna romaner, parallella dimensioner, portar till andra världar, sex, kvinnobröst och mera sex. Och inte minst en stilistisk fingerfärdighet dold i ett bedrägligt lättsamt språk med varm humor. Situationen är perfekt. Jag känner mig inte smart. Jag känner mig helt jävla överlägsen.[---]”

Läs hela recensionen på Sydsvenskan.se.

Redan tidigt i arbetet med mitt reportage om det intellektuella intresset för idrott stötte jag på teorin om att anledning till att det förekommer artiklar om fotboll på kultursidor under fotbolls-VM är att frilansande kulturskribenter helt enkelt gillar att förena nytta med nöje.

Jag försöker hålla min konsumtion av skid-VM i Holmenkollen på en måttlig nivå. Men också jag har svårt att slita mig när det drar ihop sig till stora tävlingar, om det så rör skidor, fotboll eller curling. Min nyfikenhet på kulturens relation till idrott föddes redan i somras. Då blev det en kritisk notis. I lördags publicerades ett större reportage. Jag vidhåller att min egen relation till sport är ytterst sund. Och texten är inte ett försök att förena nytta med nöje, eftersom reportaget skrevs innan tävlingarna i Norge startade.

”[---] Nej, kultur är en sak. Idrott en annan. Eller vänta, så här: Kultur är en sak. Innebandy en annan.

Det finns de sporter som upphöjts till konst av författare och intellektuella. Joyce Carol Oates har kallat boxning för ett ”ordlöst drama”, Roland Barthes skrev om Tour de France som en hjältedikt, och Haruki Murakami har jämfört maratonlöparens plågor med romanförfattarens.

Och så vart fjärde år, i samband med världsmästerskapen i fotboll, fylls tidningarnas kultursidor med stora tankar om ”the beautiful game”.

I vinter har ytterligare en sport tagit plats på parnassen: längdskidåkning. [---]”

Sverker Sörlin, som jag intervjuar i reportaget, jämför i sin bok ”Kroppens geni” Petter Northugs åkstil med poesi. En liknelse bara, försäkrar han, vilket skulle göra Northug till poet inom citationstecken.

• Läs förresten Sverker Sörlins skidblogg här (numera flyttad till DN).

För några veckor sedan skrev jag ett reportage, också det i Sydsvenskan, om poeter utan citationstecken. Den här gången om dem som i vår lämnar poesin för att ge ut böcker på prosa.

”Till och med en av Sveriges mest utpräglade och uppburna poeter när drömmar om ett prosaverk. Förra året publicerade nättidskriften Ett lysande namn en vindlande mejlväxling mellan poeterna Anna Hallberg och Ann Jäderlund. I ett av mejlen, daterat oktober 2009, skriver Jäderlund hur hon har börjat orientera sig bort från poesin: ‘Kanske, tänker jag, vill jag skriva prosa, fragment dyker upp, ett annat förhållningssätt. [...] Vill försöka läsa mer, vara närmare något annat – än poesi kanske, jag vet inte.’ I ytterligare ett mejl, daterat en månad senare, utbrister Jäderlund följande: ‘det är omöjligt för mig att föreställa mig att / hur jag någonsin skulle kunna formulera en rad – poetiskt – mer’.

I nästa nummer av tidskriften publiceras sedan ännu en mejlväxling, den här gången mellan Ann Jäderlund och en annan poet, Elisabeth Hjorth. Där, i ett mejl daterat mars 2010, återkommer Ann Jäderlund till sina prosa­planer: ‘Länge velat skriva prosa. Men det lyckas bara i några sekunder, några meningar. Men poesin vill jag skriva mer prosalik än tidigare.’ Hon fortsätter längre fram i brevväxlingen: ‘För mig vill jag närmare det sakliga. Utan att förlora poesins frihet.’[---]”

• Se förresten tidigare inlägg om nättidskriften Ett lysande namn.

Och så har jag varit i Danmark och besökt Picasso-utställningen på Louisiana för TT Spektras räkning. Artikeln har publicerats i bland annat Kristianstadsbladet.