Archive for the ‘Reportage’ Category
Romanens första mening
Alla böcker börjar någonstans. Författarna våndas över första meningen, läsarna älskar att citera den. Och jag skriver ett helt reportage om den. Idag publicera Sydsvenskan mitt reportage om första meningen i romaner. Lite märkligt redigerat på webben så här på söndagen, så jag rekommenderar pappersupplagan tills vidare.
”Det måste börja någonstans. Kanske med en karakteristisk skånsk stämma med inslag av ytterst välbekanta rullande r?
– Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, säger den högtidligt när jag ringer.
Eller som Italo Calvino, så här: Du ska just börja läsa ett reportage om den första meningen i romaner. Slappna av. Koncentrera dig (1).
Fast tekniskt sett har du ju redan börjat läsa reportaget. Och vid det här laget kan det tyckas för sent att tjafsa om inledningen.
Så tillbaka till rösten med de rullande r:en.
– Döden skjuter livet framför sig i barnvagn, säger den nu.
Björn Ranelid. Jag har ringt till honom för att jag har hört ett rykte om han kan alla sina böckers inledningsmeningar utantill. [---]”
Andras hem är deras arbetsplats
Tidningen Arbetaren publicerade i det senaste numret ett stort arbetsplatsreportage om hushållsnära tjänster som jag har gjort tillsammans med fotografen Anna Wahlgren. Texten finns tyvärr inte på nätet, man får köpa tidningen. Reportaget inleds så här:
”Det är tyst mellan villorna i Vintrie när Eva Wallin stryker polermedel över kökets rostfria stålytor. Gnuggar med trasa, sköljer, gnuggar igen, tills ytan glänser och skummet ersatts med en osynlig vattenavvisande hinna.
Utanför, bortom vardagsrummets rosa orkidéer, brer nya varuhuskomplex ut sig i Svågertorps stormarknadsområde, mitt i det lapptäcke av åkrar som omedelbart söder om Malmös tätare stadsbebyggelse sträcker sig vidare ut mot Öresund.
En blek förmiddagssol skiner in på fiskbensparketten. Det är när andra åker därifrån som Eva kommer dit. Till Vintrie och andra villakvarter i tystnad.[---]
Konsten och makten
Göran Persson blir byst i riksdagen och allt fler artister ställer upp för politiska partiers kampanjer. I lördags publicerade Sydsvenskan mitt reportage om konstens förhållande till makten.
”Det är tyst i riksdagshuset. Den här måndagskvällen är vi bara två personer som tar oss igenom den flygplatslika säkerhetskontrollen vid allmänhetens entré för att gå den guidade visningen av riksdagens konstsamlingar.
Sedan några år tillbaka har inköpen upphört. Det finns inte längre plats för mer konst.
I det ståtliga trapphuset bligar forna landsfäder på oss från höga stensocklar. Stränga, barbröstade byster i svart granit.”
Vad är det ni gömmer?
För drygt en vecka sedan dog författaren J.D. Salinger. Jag läste ”Catcher in the Rye” för ganska många år sedan och gillade den skarpt. Men efter det har jag också fascinerats lika mycket av Salingers konsekventa enstöringsliv. När jag senare upptäckte Thomas Pynchon förstod jag snart att här har vi någon som lätt kan mäta sig med Salinger i skygghet.
Båda har dessutom uppnått en enorm kultstatus som tycks vila lika mycket på deras hemlighetsfullhet som deras böcker. Båda har kallats ”Garbo of letters” (Salinger i New York Times förra veckan, Pynchon i CNN 1997).
Jag ville ta reda på vad det är som lockar oss hos dessa skygga personer som inget hellre vill än att vara ifred och skrev ett reportage om det som idag är publicerat i Sydsvenskan.
”1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.
Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen ‘Den stora massans ensamhet’, i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. ‘När en författare inte framträder’, säger Gray vid ett tillfälle i boken, ‘blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig.’
En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?
Mer:
- I reportaget intervjuar jag Rob Lucas som var med om att göra amatördokumentären ”Catching Salinger”. Se den här.
- Se Thomas Pynchons klassiska framträdande i ”The Simpsons”.