ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

Framför allt män i Sverige läser historia. I söndagens Sydsvenskan sammanfattade jag med hjälp av flera författare, förläggare och bokhandlare utgivningen av historia och populärhistoria under 2011. Ett par slutsatser: Intresset för andra världskriget sjunker, samtidigt som historia är männens del av bokbranschen. ”Det är männen som skriver och männen som läser”, sa Martin Kaunitz, fakboksförläggare på Albert Bonniers Förlag.

[---]

Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.

Idag är det en självklarhet.

– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.

Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.

Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.

– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.

Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.

– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?

Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.

[---]

Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

Tidigare i sommar åkte jag till USA. Tillsammans med fotografen Åsa Wallin hälsade vi på hos författaren Jonathan Franzen i hans lägenhet på Manhattan. Reportaget därifrån publicerades i Sydsvenskan i söndags. Läs det här.

Vi besökte även bokmässan Bookexpo America för DIK Forums räkning och i Harlem träffade vi musikern och numera även författaren Nathan Larson. Intervjun med honom kommer att publiceras i Sydsvenskan framöver.

Därefter åkte jag vidare till Kalifornien. Där mötte jag upp fotografen Daniel Ekbladh för ett stort reportage om amerikanarnas förhållande till sina gräsmattor. Jag arbetar fortfarande på reportaget. Nyfikna och intresserade redaktörer får gärna höra av sig för mer information.

Bilden är tagen av Daniel Ekbladh. Besök hans blogg här. Är du redaktör,
ring killen och anlita honom direkt.

Större delen av sommaren har jag arbetat på Sydsvenskans kultur- och nöjesredaktion. Dels som reporter, dels som redaktionssekreterare och dels som nyhetschef.

Här är några av de artiklar som jag skrev:

Recension: Morrissey i Köpenhamn.

Recension: Viktor Johansson – Wrestlarna.

Intervju: Amanda Svensson och Torbjörn Flygt.

Kommentar: Bloggbluffens litteraturhistoria – om den fiktiva bloggkaraktären Amina Abdallah Arraf al Omari.

Intervju: Han är doktor i deckare – Filmvetaren Michael Tapper om sin avhandling.

Redan tidigt i arbetet med mitt reportage om det intellektuella intresset för idrott stötte jag på teorin om att anledning till att det förekommer artiklar om fotboll på kultursidor under fotbolls-VM är att frilansande kulturskribenter helt enkelt gillar att förena nytta med nöje.

Jag försöker hålla min konsumtion av skid-VM i Holmenkollen på en måttlig nivå. Men också jag har svårt att slita mig när det drar ihop sig till stora tävlingar, om det så rör skidor, fotboll eller curling. Min nyfikenhet på kulturens relation till idrott föddes redan i somras. Då blev det en kritisk notis. I lördags publicerades ett större reportage. Jag vidhåller att min egen relation till sport är ytterst sund. Och texten är inte ett försök att förena nytta med nöje, eftersom reportaget skrevs innan tävlingarna i Norge startade.

”[---] Nej, kultur är en sak. Idrott en annan. Eller vänta, så här: Kultur är en sak. Innebandy en annan.

Det finns de sporter som upphöjts till konst av författare och intellektuella. Joyce Carol Oates har kallat boxning för ett ”ordlöst drama”, Roland Barthes skrev om Tour de France som en hjältedikt, och Haruki Murakami har jämfört maratonlöparens plågor med romanförfattarens.

Och så vart fjärde år, i samband med världsmästerskapen i fotboll, fylls tidningarnas kultursidor med stora tankar om ”the beautiful game”.

I vinter har ytterligare en sport tagit plats på parnassen: längdskidåkning. [---]”

Sverker Sörlin, som jag intervjuar i reportaget, jämför i sin bok ”Kroppens geni” Petter Northugs åkstil med poesi. En liknelse bara, försäkrar han, vilket skulle göra Northug till poet inom citationstecken.

• Läs förresten Sverker Sörlins skidblogg här (numera flyttad till DN).

För några veckor sedan skrev jag ett reportage, också det i Sydsvenskan, om poeter utan citationstecken. Den här gången om dem som i vår lämnar poesin för att ge ut böcker på prosa.

”Till och med en av Sveriges mest utpräglade och uppburna poeter när drömmar om ett prosaverk. Förra året publicerade nättidskriften Ett lysande namn en vindlande mejlväxling mellan poeterna Anna Hallberg och Ann Jäderlund. I ett av mejlen, daterat oktober 2009, skriver Jäderlund hur hon har börjat orientera sig bort från poesin: ‘Kanske, tänker jag, vill jag skriva prosa, fragment dyker upp, ett annat förhållningssätt. [...] Vill försöka läsa mer, vara närmare något annat – än poesi kanske, jag vet inte.’ I ytterligare ett mejl, daterat en månad senare, utbrister Jäderlund följande: ‘det är omöjligt för mig att föreställa mig att / hur jag någonsin skulle kunna formulera en rad – poetiskt – mer’.

I nästa nummer av tidskriften publiceras sedan ännu en mejlväxling, den här gången mellan Ann Jäderlund och en annan poet, Elisabeth Hjorth. Där, i ett mejl daterat mars 2010, återkommer Ann Jäderlund till sina prosa­planer: ‘Länge velat skriva prosa. Men det lyckas bara i några sekunder, några meningar. Men poesin vill jag skriva mer prosalik än tidigare.’ Hon fortsätter längre fram i brevväxlingen: ‘För mig vill jag närmare det sakliga. Utan att förlora poesins frihet.’[---]”

• Se förresten tidigare inlägg om nättidskriften Ett lysande namn.

Och så har jag varit i Danmark och besökt Picasso-utställningen på Louisiana för TT Spektras räkning. Artikeln har publicerats i bland annat Kristianstadsbladet.

Alla böcker börjar någonstans. Författarna våndas över första meningen, läsarna älskar att citera den. Och jag skriver ett helt reportage om den. Idag publicera Sydsvenskan mitt reportage om första meningen i romaner. Lite märkligt redigerat på webben så här på söndagen, så jag rekommenderar pappersupplagan tills vidare.

”Det måste börja någonstans. Kanske med en karakteristisk skånsk stämma med inslag av ytterst välbekanta rullande r?

– Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, säger den högtidligt när jag ringer.

Eller som Italo Calvino, så här: Du ska just börja läsa ett reportage om den första meningen i romaner. Slappna av. Koncentrera dig (1).

Fast tekniskt sett har du ju redan börjat läsa reportaget. Och vid det här laget kan det tyckas för sent att tjafsa om inledningen.

Så tillbaka till rösten med de rullande r:en.

– Döden skjuter livet framför sig i barnvagn, säger den nu.

Björn Ranelid. Jag har ringt till honom för att jag har hört ett rykte om han kan alla sina böckers inledningsmeningar utantill. [---]”

Tidningen Arbetaren publicerade i det senaste numret ett stort arbetsplatsreportage om hushållsnära tjänster som jag har gjort tillsammans med fotografen Anna Wahlgren. Texten finns tyvärr inte på nätet, man får köpa tidningen. Reportaget inleds så här:

”Det är tyst mellan villorna i Vintrie när Eva Wallin stryker polermedel över kökets rostfria stålytor. Gnuggar med trasa, sköljer, gnuggar igen, tills ytan glänser och skummet ersatts med en osynlig vattenavvisande hinna.

Utanför, bortom vardagsrummets rosa orkidéer, brer nya varuhuskomplex ut sig i Svågertorps stormarknadsområde, mitt i det lapptäcke av åkrar som omedelbart söder om Malmös tätare stadsbebyggelse sträcker sig vidare ut mot Öresund.

En blek förmiddagssol skiner in på fiskbensparketten. Det är när andra åker därifrån som Eva kommer dit. Till Vintrie och andra villakvarter i tystnad.[---]

Göran Persson blir byst i riksdagen och allt fler artister ställer upp för politiska partiers kampanjer. I lördags publicerade Sydsvenskan mitt reportage om konstens förhållande till makten.

”Det är tyst i riksdagshuset. Den här måndagskvällen är vi bara två personer som tar oss igenom den flygplatslika säkerhetskontrollen vid allmänhetens entré för att gå den guidade visningen av riksdagens konstsamlingar.

Sedan några år tillbaka har inköpen upphört. Det finns inte längre plats för mer konst.

I det ståtliga trapphuset bligar forna landsfäder på oss från höga stensocklar. Stränga, barbröstade byster i svart granit.”

För drygt en vecka sedan dog författaren J.D. Salinger. Jag läste ”Catcher in the Rye” för ganska många år sedan och gillade den skarpt. Men efter det har jag också fascinerats lika mycket av Salingers konsekventa enstöringsliv. När jag senare upptäckte Thomas Pynchon förstod jag snart att här har vi någon som lätt kan mäta sig med Salinger i skygghet.

Båda har dessutom uppnått en enorm kultstatus som tycks vila lika mycket på deras hemlighetsfullhet som deras böcker. Båda har kallats ”Garbo of letters” (Salinger i New York Times förra veckan, Pynchon i CNN 1997).

Jag ville ta reda på vad det är som lockar oss hos dessa skygga personer som inget hellre vill än att vara ifred och skrev ett reportage om det som idag är publicerat i Sydsvenskan.

”1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.

Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen ‘Den stora massans ensamhet’, i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. ‘När en författare inte framträder’, säger Gray vid ett tillfälle i boken, ‘blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig.’

En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?

Mer:

• I reportaget intervjuar jag Rob Lucas som var med om att göra amatördokumentären ”Catching Salinger”. Se den här.
• Se Thomas Pynchons klassiska framträdande i ”The Simpsons”.