ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

Framför allt män i Sverige läser historia. I söndagens Sydsvenskan sammanfattade jag med hjälp av flera författare, förläggare och bokhandlare utgivningen av historia och populärhistoria under 2011. Ett par slutsatser: Intresset för andra världskriget sjunker, samtidigt som historia är männens del av bokbranschen. ”Det är männen som skriver och männen som läser”, sa Martin Kaunitz, fakboksförläggare på Albert Bonniers Förlag.

[---]

Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.

Idag är det en självklarhet.

– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.

Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.

Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.

– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.

Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.

– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?

Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.

[---]

Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.

Under rubriken ”En blåst generation” skrev jag förra veckan en krönika i Sydsvenskan om hur 80-talister påverkas av de ekonomiska kriserna, samt hur bilden av generationen födda någonstans mellan 1980 och 1990 är skev.

Krönikan var en av de mest lästa artiklarna på Sydsvenskans webb den dagen och genererade över 30 kommentarer.

[---]

Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.

Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.

Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”

Så vem är den skyldige?

[---]

Krönikan refererar till en rad andra texter. Här är några länkar:

• ”The Kids Are Actually Sort of Alright” av Noreen Malone i New York Magazine.
• ”Den blåsta generationen” av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.
• ”Joachim Sundell förklarar hipsterismen” i på Rodeo.net.
  

Mer:

• Min recension av Viktor Johanssons ”Wrestlarna”.
• Min intervju med Jonathan Franzen i Sydsvenskan.

I somras träffade jag och fotografen Åsa Wallin romanaktuella musikern och kompositören Nathan Larson i hans hemtrakter i Harlem. Nathan Larson är gift med artisten Nina Persson (The Cardigans, A Camp), och boken skrev han under tiden paret väntade sitt första barn.

Intervjun publicerades i Sydsvenskan i söndags. Tyvärr har den inte lagts upp på nätet.

[---]

Dewey Decimal är huvudpersonen i hans debutroman, en våldsam och paranoid noirdeckare, som snart ges ut på svenska med titel efter den tärda antihjälten.

 

– Det är en rolig genre att leka med. Om jag skulle ha skrivit någon sorts David Foster Wallace-aktig stream of consciousness-bok, då skulle det bli som …vad är det svenska ordet nu igen? Det skulle bli ett åbäke, säger Nathan Larson.

 

Nu blir det istället en trilogi. Under sommaren har Nathan Larson arbetat på den andra delen.

[---]

Mer:

• Nathan Larsons hemsida.
• Nathan Larson på Twitter.

Ett uppsamlingsheat av texter från här och där under hösten som av olika anledningar inte hamnat här tidigare.

Döden bakom luren – Krönika i Sydsvensakn om bristen på engagemang för kinesiska tillverkare av Iphone.
Skärpa i repris – Recension i Sydsvenskan av Liv Strömquists senaste album ”Ja till Liv!”.
Näringsliv och kultur utanför komfortzonen – Kommentar i Sydsvenskan angående seminarium med kulturministern.

Kort kommentar på omkring tusen tecken som innefattar Juholts kris, nätkommentarer och Tranströmer. Publicerad i Sydsvenskan idag, den 14 oktober 2011:

Socialdemokratiska Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider skrev i går en halvslapp dikt som kommentar till Håkan Juholts kris på Newsmill.

Debattsajten är en av många som förekommit i de senaste månadernas diskussion om hatiska och nedsättande kommentarer på olika nätsajter och forum.

Så när Greider längst ner i texten uppmanade läsarna att gärna skriva även kommentarerna i diktform var det nog få som räknade med annat än prosaiskt hånflabb.

Men bara några timmar efter publiceringen fanns redan ett 20-tal kommentarer i form av mödosamt sammansatt lyrik.

Innehållet var det vanliga. Men när attackerna mot det mångkulturella samhället och vad som uppfattas som en politisk korrekt mediekår skulle formuleras den här gången skedde det plötsligt i form av ursinniga rim.

Efter att Nobelpriset för första gången sedan 1996 tilldelats en poet har det spekulerats om en nära förestående revansch för poesin.

Men, som ju alla vet: när man talar om trollen står de redan i farstun. Sällan har ett talessätt framstått som mer mångbottnat.

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

Tidigare i sommar åkte jag till USA. Tillsammans med fotografen Åsa Wallin hälsade vi på hos författaren Jonathan Franzen i hans lägenhet på Manhattan. Reportaget därifrån publicerades i Sydsvenskan i söndags. Läs det här.

Vi besökte även bokmässan Bookexpo America för DIK Forums räkning och i Harlem träffade vi musikern och numera även författaren Nathan Larson. Intervjun med honom kommer att publiceras i Sydsvenskan framöver.

Därefter åkte jag vidare till Kalifornien. Där mötte jag upp fotografen Daniel Ekbladh för ett stort reportage om amerikanarnas förhållande till sina gräsmattor. Jag arbetar fortfarande på reportaget. Nyfikna och intresserade redaktörer får gärna höra av sig för mer information.

Bilden är tagen av Daniel Ekbladh. Besök hans blogg här. Är du redaktör,
ring killen och anlita honom direkt.

Större delen av sommaren har jag arbetat på Sydsvenskans kultur- och nöjesredaktion. Dels som reporter, dels som redaktionssekreterare och dels som nyhetschef.

Här är några av de artiklar som jag skrev:

Recension: Morrissey i Köpenhamn.

Recension: Viktor Johansson – Wrestlarna.

Intervju: Amanda Svensson och Torbjörn Flygt.

Kommentar: Bloggbluffens litteraturhistoria – om den fiktiva bloggkaraktären Amina Abdallah Arraf al Omari.

Intervju: Han är doktor i deckare – Filmvetaren Michael Tapper om sin avhandling.

I dagens Sydsvenskan recenserar jag de två första delarna av Haruki Murakamis roman ”1Q84″. Första delen är briljant. Den andra något saggigare. Men jag streckläste dem båda på två dagar, och njöt helt klart mer än vad jag led (även om jag precis hade opererat ut en visdomstand och fick leva på flytande föda).

Jag hoppas folk på universiteten får gott om tid att fundera över Murakamis metalitterära och referensdrypande bygge.

”[---] Det brukar heta att en bra berättelse får läsaren att känna sig smart. Med Murakami blir jag en jonglör, som trots att allt fler teman och dimensioner kastas till mig, kontrollerat håller alla bollar i luften. Kvinnliga lönnmördare, sjuka våldtäktsmän, metafiktiva klurigheter, oskrivna romaner, parallella dimensioner, portar till andra världar, sex, kvinnobröst och mera sex. Och inte minst en stilistisk fingerfärdighet dold i ett bedrägligt lättsamt språk med varm humor. Situationen är perfekt. Jag känner mig inte smart. Jag känner mig helt jävla överlägsen.[---]”

Läs hela recensionen på Sydsvenskan.se.

Förra året åkte jag till New York tillsammans med fotografen Åsa Wallin. Vi träfade bland annat Colum McCann och Siri Hustvedt, och de intervjuerna har publicerats i Fokus, Modern Psykologi och Sydsvenskan.

Vi träffade också fotografen Mary Ellen Mark, som kommer till Malmö om ungefär en vecka. I söndags publicerade Sydsvenskan vårt möte med henne. Texten finns inte på Sydsvenskans webb, så jag lägger ut det i sin  helhet här istället.

Mary Ellen Mark är en av världens främsta fotografer. Nu kommer hon till Malmö för att ställa ut sina populära bilder av amerikanska tvillingar. Sydsvenskan träffade henne tidigare i vinter, i hennes studio i New York, för ett samtal om ansvar och distans.

Och om hur hennes ikoniska bilder speglar hennes egna rötter.

– Hon är verkligen en flickflicka, en traditionell tjej.

Böjd över ett bord i en studio, ett par våningar upp från Greene Streets trendriktiga butiker i stadsdelen Soho, Manhattan, bläddrar Mary Ellen Mark igenom bilderna från sitt senaste projekt.

I fyra år har hon åkt från skola till skola och fotograferat en av de mest fundamentala ritualerna för det amerikanska samhället: skolbalen. En iscensatt brytpunkt mellan barndom och vuxenliv.

– Under säkert de hundra senaste åren är detta något som alla har gått igenom. Det är en del av att växa upp, säger Mary Ellen Mark och bläddrar fram ännu en bild.

– De var ett fint par. So sweet.

I porträtt efter porträtt, tagna med en jättelik polaroidkamera som väger över hundra kilo, möter unga blickar av förväntan, glädje, spänning, framtid, drömmar. Från alla skikt i samhället.

Bakom varje fotografi finns ett stort antal val. Motiv, vinkel, ljus, beskärning. Och bakom varje val vilar erfarenheter. På så vis rymmer varje fotografi också en berättelse om fotografen.

Balfotografierna är en spegling av det amerikanska samhället. Kanske finns det också i blickarna som möter kameran en historia om den som står bakom.

Men först: Mary Ellen Mark är en av världens mest berömda fotografer. Hon har tagit bilder bakom kulisserna till de största Hollywoodproduktionerna och anlitats av magasin som Life, Rolling Stone och Vanity Fair.

Hon är fortfarande enormt produktiv och driver populära workshops i New York och Mexiko.

Hennes utställningar turnerar ständigt. I Malmö, på Galleri Magnus Åklundh, visar hon 18 bilder ur sviten ”Twins”. De svartvita porträtten av tvillingar har blivit väldigt uppmärksammade och har både en dokumentär och surrealistisk känsla över sig.

Men framför allt är Mary Ellen Mark känd för sina fotografier av social utsatthet främst i USA, men även utomlands. Bilderna av unga prostituerade, hemlösa och kvinnliga mentalpatienter har gjort henne till en av de mest inflytelserika inom dokumentärfotografering.

Hon lägger undan bilderna på balungdomarna. De är planerade att ges först nästa år, under titeln ”Prom”, och kan beskrivas som ett slags uppföljare till ”Twins”. Boken har blivit kraftigt försenad på grund av den ekonomiska situationen i landet, och Mary Ellen Mark pratar om att det vilar en förbannelse över projektet.

– Vill du att jag ska sätta mig ner?

Det har gått över 60 år sedan hon tog sina första bilder i hemstaden Philadelphia. På vänner, skolan, på hundar.

Sedan stack hon därifrån. Ungefär när hon befann sig i samma brytpunkt som ungdomarna i balprojektet.

Hon snurrar på stolen, har svårt att sitta still.

– Jag hade inget lyckligt förhållande med mina föräldrar, och jag flyttade så fort jag kunde. I high school var jag en vanlig amerikansk high school-tjej. Jag var cheerleader med hästsvans och umgicks med mina vänner istället för att vara hemma. Jag tror de tyckte synd om mig när jag var liten. Jag hade ett hemskt hem. Och jag tror de blev väldigt överraskade över att jag verkligen kunde ta mig ur det. Men jag tror att det gjorde mig stark. Jag visste tidigt att jag ville vara självständig och tänkte på att fly från det att jag var sex år gammal. Kanske ska jag vara tacksam. Om jag hade haft ett enkelt liv hade jag kanske inte gett mig av för att ta bilder. Det har gjort mig till den jag är.

Speglar dina bilder dina rötter?

– Allas verk speglar ens rötter.

Hur speglas dina rötter?

– De speglas i vad jag väljer att fotografera. Hur jag dras till underdogs. Min humanistiska vinkel. Men det är också min bakgrund som har gjort att det möjligt för mig att inte vara så känslomässigt engagerad i objekten. Som fotograf är du är en betraktare. Du kan inte förändra världen. Du kan inte ta med dig alla hem.

Förmåga till distans är en paradoxal egenskap hos en fotograf som alltid lyckas komma enastående nära i svåra situationer.

Den danske fotografen Jacob Holdt, som tagit bilder i liknande miljöer som Mary Ellen Mark, har sagt att alla kan knäppa en bild, utmaningen för en fotograf är att få tillträde till de situationer där bilden finns.

Mary Ellen Mark håller inte med om det resonemanget.

– Jag tror att du kommer nära genom att vara dig själv. Och ta kontroll. Du måste ha kontroll.

Hon fortsätter:

– Men det är intressant med just danskarna, de tar bilder som har väldigt mycket med tillgänglighet att göra. Det var en annan dansk fotograf som tog en bild av sin far när denne hade en hjärtattack. Jag glömmer aldrig den bilden. Hans pappa fick en hjärtattack och ramlade ner för trapporna, och jag tänkte, gud, att ha den sinnesnärvaron att ta en bild vid det tillfället.

Hon tänker efter.

– Jag skulle aldrig kunna vara en krigsfotograf. Tillfällen av kaos, av död, jag tror inte jag skulle klara det. Jag tror inte jag har den sinnesnärvaron att hålla mig lugn vid stunder av sådant kaos.

Har det funnits tillfällen då du har valt att inte ta upp kameran?

– Jag fotograferade i ett mentalsjukhus tidigt i min karriär. Det fanns bilder där som jag inte tog, och som jag ångrar att jag inte tog. Jag borde ha varit mer aggressiv. Men jag var rädd att bli utslängd, att de skulle anmäla mig och slänga ut mig.

Känner du ett ansvar gentemot dem som du fotograferar?

– Jag tycker inte att det är oansvarigt att fotografera det man ser. Det är oansvarigt att till exempel använda optik som får folk att se hemska ut. Även om det är en hemsk person, och du vill visa det, även om det är en hemsk högerkonservativ gris – du gör bara inte det mot dem. Om du har en åsikt om någon finns det andra sätt att visa det med din kamera.

Mary Ellen Mark kallar sig själv purist. Hon vägrar arbeta digitalt, beskär sällan sina bilder i efterhand och avskyr hur möjligheterna ökar att i datorn förbättra foton som egentligen är dåliga.

– Alla kids som konstant stirrar på baksidan av sina kameror. De missar bilden! Det är bättre att använda hjärnan och tänka ut om något funkar eller inte. Alla som är stora på det här har ingen kamera som de tittar genom baksidan på. Allt finns i huvudet.

Hon pratar om att många tar bilder av bilder, istället för att se vad som verkligen finns framför dem.

– Du måste öva. Gör du inte det tappar du det. Det är som att spela ett instrument, det är samma sak, du måste öva med det hela tiden.

Vi är omgivna av så mycket bilder idag. Är det ens möjligt att skapa en egen blick?

– Det kommer! Det handlar om att förstå vad som fungerar, vad som kommunicerar visuellt, vad som stämmer, vad som fungerar rent grafiskt.

Mary Ellen Mark arbetar tätt tillsammans med sin make, filmaren Martin Bell, som också har gjort filmer av flera av Marks fotoprojekt. De träffades under inspelningen av Milos Formans ”Ragtime”. Mary Ellen Mark var anlitad att dokumentera arbetet bakom kulisserna. Martin Bell var där för en dokumentär om skådespelaren James Cagney.

Sedan dess har de följts åt.

Deras största gemensamma projekt inleddes 1983 och pågår fortfarande. Mary Ellen Mark dokumenterade hemlöshet och barnprostitution i Seattle för tidningen Life när hon träffade den 13-åriga Erin Blackwell, även kallad Tiny. Bilderna av henne hör till Mary Ellen Marks mest ikoniska.

– Så fort hon klev ur den där taxin, hon var 13 år gammal, tänkte jag att den här flickan är fantastisk, jag måste fotografera henne, säger Mary Ellen Mark.

Hon övertygade Martin Bell att göra en dokumentär om hennes liv, och filmen ”Streetwise” nominerades 1985 till en Oscar för bästa dokumentär. Efter det har de flera gånger återvänt till Erin Blackwells liv i både film och bild.

Vid ett tillfälle erbjöd de sig till och med att adoptera henne.

– Tack gud att hon inte gick med på det, det är allt jag har att säga om det, säger Mary Ellen Mark och fortsätter:

– Det är intressant att följa henne, speciellt nu när hon har sina tio barn. Jag kommer nog alltid att hålla kontakten med henne. Jag vet inte om det är mitt livsprojekt, men jag tycker om att återkomma till henne.

Hur håller du energin uppe i ditt arbete efter så lång tid?

– Det är fortfarande svårt, det är fortfarande utmanande. Jag är fortfarande intresserad av hur man gör det. Det är inte svårt att ta en bra bild, men att ta en fantastisk bild, det är verkligen svårt.

Ligger det i bilden i sig, eller är det interaktionen med dem som du möter?

– Det kan vara både ock. Jag föredrar att inte ha någon interaktion. Ibland måste man. Men jag föredrar att försöka hitta något och stjäla det.

Är det ett sätt att stjäla?

– Ibland. Ibland är man en tjuv.

Fakta:

Mary Ellen Mark

Född: 20 mars 1940

Bor: New York, Manhattan.

Gift: Martin Bell, filmare.

Aktuell: Ställer ut delar av bildsviten ”Twins” på Galleri Magnus Åklundh i Malmö i samband med fotobiennalen Fotografi i Fokus. Utställningen startar den 18 mars. På utställningen kommer även Martin Bells kompletterande film med samma titel att visas. Mary Ellen Mark kommer sedan dit för en officiell vernissage den 25 mars. I samband med besöket kommer hon också att hålla ett föredrag på Malmö högskola.

Röster om Mary Ellen Mark

Martin Bell, filmare och make:

”Vi kompletterar varandra och arbetar väldigt konstruktivt tillsammans. Hon har en fantastisk känsla för berättelser. Ofta är det olika saker som fungerar för stillbild och för film. Men jag litar helt på hennes instinkt när det gäller berättelser.”

Magnus Åklundh, gallerist i Malmö:

”Hon har en oerhörd känsla för människan i situationen, och där hon med sin person kan spegla den eller de personerna på ett väldigt rörande och poetiskt språk. Hon lyckas fylla bilderna med så mycket och har en otrolig närvaro.”

Hasse Persson, fotograf och chef för Borås konstmuseum. Introducerade Mary Ellen Mark för en svensk publik 1991:

”Dokumentärfotografi och bildjournalistik var en extremt mansdominerad värld när hon slog igenom för 40 år sedan. Men med hennes envishet och sätt att hitta nya motivområden har hon öppnat upp en helt ny värld för om inte hundratusentals, så åtminstone tiotusentals kvinnliga utövare. Det är det viktigaste hon har åstadkommit. Privat är hon en av de mest omtänksamma personer som jag lärt känna.”

Publicerad i Sydsvenskan, söndagen den 13 mars 2011.

• Missa inte Mary Ellen Marks utställning som tjuvstartar lördagen den 18 på Galleri Magnus Åklundh i Malmö.
• Mary Ellen Marks föredrag på Malmö högskola hålls den 25 mars, klockan 13.00.
• Mer om den pågående fotobiennalen Fotografi i Fokus.
• Mer om New York-resan i tidigare inlägg.