ARVID JURJAKS : FRILANSJOURNALIST

En städad historia. Jag skriver om Facebooks Timeline i Sydsvenskan.

Laddat för flabb. Humorsäsongen har kört igång. Jag listar klubbarna i Malmö/Lund och pratar med komiker och arrangörer. I Sydsvenskan.

Av med koftorna. Kort kommentar i Sydsvenskan om seminarium om näringslivsfinansierad kultur.

Det är inte en ny fancy firmabildning, utan två äldre herrar som jag skrivit om under den senaste tiden. Om Ingvar Kamprad hela två gånger. Därav dubbletten i rubriken.

Eric Idle och Spamalot
På Nöjesteatern i Malmö spelas just nu Monty Python-medlemmen Eric Idles musikal ”Spamalot”. För TT Spektras räkning träffade jag Eric Idle inför premiären. Artikeln publicerades bland annat på DN.se.

Ingvar x 2
Malmö Stadsteater hade för ett tag sedan svensk premiär för ”Ingvar! En musikalisk möbelsaga”. Den är en både ärlig och ironisk hyllning till Ikeas grundare Ingvar Kamprad. För TT Spektra träffade jag regissör, manusförfattare och skådespelare. Artikeln publicerades på bland annat Folkbladet.se.

Innan dess hann jag gå på de öppna repetitionerna. Utifrån dem skrev jag en kort kommentar i Sydsvenskan om Ingvar Kamprads status som närmast religiös ikon.

Per Hagman på Stanza i Malmö.

I torsdags var det säsongsavslutning av litteraturbaren Stanza i Malmö. Gästande författare var Leif Holmstrand, Monica Wilderoth och Per Hagman.

Hagman, som extremt sällan gör uppläsningar i Sverige, var så klart kvällens fixstjärna. Efteråt gick jag hem och kallade honom klasskildrare i en text som publicerades i Sydsvenskan i lördags. Artikeln finns inte på Sydsvenskans webbplats, men väl här:

”Två gånger i år har kön till litteraturbaren Stanza i Malmö ringlat ut på gatan utanför Inkonst. Gemensam nämnare: Gästerna har varit författare med klass, i dubbel bemärkelse.

Vid säsongsöppningen i vintras medverkade bland annat Susanna Alakoski, vars Augustprisbelönade succédebut ”Svinalängorna” nu skulle följas upp med ”Håpas du trifs bra i fengelset”.

Avslutningens stora fixstjärna i torsdags var Per Hagman, som sedan han senast gästade Stanza 2003 endast gjort en ytterliga uppläsning i Sverige. Nu tillbaka med romanen ”Vänner för livet”, en rosévinsromantisk och dekadent berättelse behängd med positiva förstadagsrecensioner.

Klass, alltså. I den andra bemärkelsen: Drömmen om att fly den. Hos Alakoski – arbetarförfattaren – är det ett otvivelaktigt tema. Hos Hagman? ”Det är en kärleksroman”, säger han själv, och sprattlar uppspelt i sina vita jeans och gubbkeps och läser sedan innerligt om just kärlek. Men den kanske mest frekvent traderade berättelsen i Per Hagmans författarskap, och som återfinns också här, är den förtvivlade viljan att få återuppfinna sig själv, bortom just tillhörighet och ursprung.

Hagman spelar skickligt på ett slags allmän önskan om att bryta upp och ställer fram både sin egen person och sina romanfigurer som projektionsyta. Som i sina intervjuer från Nice; som Erik och Sophie, romanens huvudpersoner, som båda lämnar allt för destruktiv lyx på franska Rivieran. En fåfäng dröm om att inte låta sig definieras av någon annan än sig själv.

Det är en romantisk föreställning. Det vet Per Hagman. Hotet om att tvingas tillbaka till ett hopplöst tacky Sverige finns alltid där. Det är klasskildrarens ständigt återkommande tema om rädslan att falla och om att veta sin plats.”

I lördags var jag på invigningen av Etikett i Malmö. I en ursnygg bunker kunde man gå omkring och titta på konst, teater, dricka absint och äta gazpacho och bönröra ur en stor fitta.

Efter att ha gjort allt det där (utom att dricka av absinten) gick jag hem och skrev en artikel som idag är publicerad i Sydsvenskan.

Tyvärr finns artikeln inte på nätet, så vill man läsa den får man kolla i papperstidningen. Vad som däremot inte finns i papperstidningen, men väl på nätet, det vill säga här, är en bild på konstnären Hanna Sjöstrands fina middagsbord.

Samt ett sedvanligt utdrag ur texten:

”Det rycker i handtaget till källardörren. Vi är en handfull besökare som hänger på låset när Malmös nya kulturscen, Etikett, ska invigas, och vi kommer inte in. Samtidigt letar sig svordomar och mummel om hammare ut i den kylslagna lördagsnatten från insidan.

Ett skyddsrum i Norra Sorgenfri har tagits i besittning av dramatikern Ludvig Uhlbors och konstnärerna Hertha Hanson, Linnea Carlsson och Hanna Sjöstrand. En självklart plats för ett alternativ till galleriernas vita väggar och symboliskt framför allt för Uhlbors idé om dramatiken som ett motstånd, något som förstärks av den strulande dörren. Ingen ska hoppas på tillgänglighet. Till slut glider den dock upp.”

Läs också:

• Ludvig Uhlbors blogg, Dividatoriet. Där finns de texter som ligger till grund för hans nya föreställning ”Tystnadens museum” som hade premiär på invigningen.

Christina Ouzounidis, dramatiker och regissör på Teatr Weimar i Malmö, har hajpats i teatersverige. Hennes queera pjäs ”Heterofil” spelas idag och på måndag på Stockholms stadsteater.

Idag intervjuar jag henne i Sydsvenskan.

”Det har varit ett sätt för mig att kasta ljus på de ofta rätt osynliga företeelserna som jag hatar ur djupet av mitt hjärta, som man ständigt möts av, men som samtidigt är så svåra att sätta fingret på. Det kan handla om patriarkala strukturer eller dolda och outtalade överenskommelser för hur vi ska leva eller hur vi ska bygga våra relationer”

Lyssna på:

• Pjäsen ”Heterofil” som hörspel på sajten Radiowy.se (betonas som typ ”ravioli”).