I tisdags recenserade jag

Jag gillar Murakami överlag, för hans språk bland annat, men också för att han ofta är så hejdlös. Det det ska gärna hisna när man läser honom. Så är tyvärr inte fallet med ”Efter mörkrets inbrott”.

Läs recensionen här.

[klipp ur recensionen:]

Ett återkommande tema i Haruki Murakamis författarskap är totalitära samhällssystem, ett tema som återfinns även i ”Efter mörkrets inbrott”. Människan löper en ständig risk att förlora sig själv till ett slags andra sidan, ett mörker, som i romanen beskrivs som en gigantisk bläckfisk djupt nere på havets botten. Takahashi, jazzmusikern, liknar staten och rättssystemet vid just en sådan bläckfisk, men säger också att den kan anta andra former, något som med de många referenserna till olika undervattensvärldar i romanen antyder en skör gräns mellan stat och skurk.

Men trots att berättelsen rymmer detta djup, vid sidan av allt annat som brukar göra Murakamis böcker så fantastiska – magi, metafiktiva krumsprång, pop- och finkulturella referenser – känns ”Efter mörkrets inbrott” som en mellanbok.

• Jag recenserade även de två första delarna av Murakamis ”1Q84″ förra året. Läs den recensionen här.

I reportaget hörs bland annat Per Hagman, Kerstin Ekman och Gun-Britt Sundström. Läs det här.

Författaren Per Hagman läste ”Den allvarsamma leken” under början av 1990-talet, i samma veva som han själv slog igenom med debutromanen ”Cigarett”. Sedan dess har han gett ut ytterligare fem romaner, samt både dikter och noveller.

De kringflackande karaktärerna i hans berättelser, samt de svåra kärleksrelationerna, har gjort att Per Hagman ibland har jämförts med Hjalmar Söderbergs dandyism och samröre med den svenska flanörtraditionen.

I en mejlväxling med Sydsvenskan medger Per Hagman att han kan förstå jämförelserna, även om han aldrig medvetet inspirerats av Söderberg,

”Kärlek med förhinder, olika socialgrupper som möts, klassresor uppåt och neråt, vemodet, ja, jo, kanske finns det några likheter”, skriver Per Hagman och fortsätter:

”Söderberg kan väl sägas skriva en hel del om utanförskap och hjärta och smärta på fullaste allvar, men placerat i vad vissa kallar för ytliga miljöer. Det har ju jag också anklagats för, men Söderberg visar ju att stora frågor och känslor inte per automatik måste förläggas till litterära konsensus-miljöer för att ha existensberättigande.”

Redan samma höst var det många bedömare som ansåg att The Pirate Bay spelat ut sin roll som symbol för piratrörelsen, något jag skrev om här.

Men trots detta, samt fortsätta påtryckningar från rättighetsorganisationer runt om i världen, fortsätter The Pirate Bay att ha en ledande roll sett till antalet användare. Med reportaget försöker jag reda ut det nuvarande läget kring fildelningsterrängen i Sverige.

Reportaget publicerades i Sydsvenskan i söndags, två dagar innan de dömda grundarna fick beskedet om hur deras straff skulle avtjänas. Läs det här.

Ett vitt, helt vanligt kuvert med endast en anonym postadress som skvallrar om avsändaren. Inom två veckor kommer ett sådant att delas ut till mottagarna Fredrik Neij, Peter Sunde och Carl Lundström.

Kuverten kommer från Kriminalvården och innehåller besked om vilket eller vilka fängelser de tre mottagarna ska sitta i de kommande månaderna.

Det har gått snart sex år sedan polisen slog till mot en datahall i Solna och beslagtog datorutrustning och dokument kopplade till fildelningssajten The Pirate Bay. Däremellan har en ny ideologisk rörelse, piratrörelsen, blivit allmängods, ett nytt politiskt parti har bildats, och en av de hårdast bevakade rättegångarna i svensk historia, där domstolen slutligen kom fram till att The Pirate Bays två grundare, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg, tillsammans med talespersonen Peter Sunde och entreprenören Carl Lundström, gjort sig skyldiga till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.

Domen överklagades till hovrätten, som i november 2010 justerade straffen för Peter Sunde, Fredrik Neij och Carl Lundström. Gottfrid Svartholm Warg uteblev från hovrättsförhandlingarna, varför tingsrättens dom mot honom på ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd slogs fast redan i höstas.

De andra tre valde att överklaga också hovrättens dom. Den 1 februari i år kom beslutet: Högsta domstolen meddelar inte prövningstillstånd.

Därmed kvarstår hovrättens beslut om tio månaders fängelse för Fredrik Neij, åtta månader för Peter Sunde och fyra månader för Carl Lundström.

Till det kommer ett skadestånd på 46 miljoner kronor som de ska betala tillsammans till de 13 olika film-, spel- och skivbolag som mötte dem i rätten, ett skadestånd som i och med räntan nu vuxit till 73 miljoner kronor.

I en mer traditionellt upplagd berättelse hade de vita kuverten, vars innehåll beskriver den krassa utgången av en historia som stundtals framstått som en cirkus, kunnat fungera som ett avslut.

Ett brott har begåtts. Domen har fallit. Nu ska bovarna skaka galler.

Punkt.

Men i berättelsen om The Pirate Bay får punkten snarare formen av ett kommatecken.

Som från ingenstans. Att beskriva just Eija Hetekivi Olssons entré som författare på det viset är mer än en klyscha.

Naturligtvis kommer hon någonstans ifrån.

Men i ett Sverige upptaget av LCHF-dieter och sina egna deckarfenomen skulle man nog kunna säga att en författare som är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön kommer just från ingenstans.

Eller närmare bestämt från två av de många blinda fläckar som svenska förorter utgör i det litterära landskapet.

Hennes debutroman ”Ingenbarns­land” skildrar Miiras uppväxt, från lågstadiet till högstadiet, i just Gård­sten och Bergsjön under 1980-talet. Det är 332 sidor tung läsning, som trots inslag av drastisk humor och språklig lekfullhet drabbar hårt.

Tänkte att det kunde vara på sin plats med en topp-tre lista över januaris månads jobb.

• Gammal är kung i baren – Reportage om cocktail-trender.
• När drottningen kom till Arken – En spaning från presskonferensen inför danska drottning Margrethe II:s konstutställning på Arken.
• Rymdimperiet slår tillbaka – Ska Star Wars: The Old Republic peta World of Warcraft från MMORPG-tronen? Läs även min intervju med spelforskaren Jonas Linderoth.

I julas skrev jag en krönika i Sydsvenskan om de usla arbetsvillkoren hos e-handelsjätten Amazon. Bakom sajtens pixlar döljer sig hårda krav på arbetarna i Amazons lagerlokaler, som dessutom är så varma om somrarna att ambulanser väntar utanför för att plocka upp dem som kollapsat.

Källan var en stor granskning i den lilla amerikanska dagstidningen The Morning Call. Den senaste delen publicerades i november. Tidningens avslöjande fick relativt stort genomslag i amerikanska medier. Men när jag mailade reportern Spencer Soper om artiklarna påverkat villkoren för de som arbetar på golvet hos Amazon blev svaret kort och gott ”haven’t heard much about changes”.

Poängen i min krönika var ungefär följande:

I Sverige vinner e-handeln allt större förtroende hos konsumenterna och blir dessutom allt mer global. Enligt Handelns utredningsinstitut förväntas julhandeln på nätet i år till och med bli större än den traditionella detaljhandeln. Ett välkänt varumärke, tydlig kontaktinformation och flera betalningsalternativ är de viktigaste faktorerna för att svenska kunder ska känna sig trygga.

Transparens och bra villkor borde också finnas med på den listan.

• The Morning Call har samlat sina avslöjanden om Amazon på en särskild sida på sin sajt. Här kan man läsa alla artiklarna.

[---]

Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.

Idag är det en självklarhet.

– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.

Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.

Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.

– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.

Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.

– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?

Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.

[---]

Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.

Krönikan var en av de mest lästa artiklarna på Sydsvenskans webb den dagen och genererade över 30 kommentarer.

[---]

Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.

Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.

Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”

Så vem är den skyldige?

[---]

Krönikan refererar till en rad andra texter. Här är några länkar:

• ”The Kids Are Actually Sort of Alright” av Noreen Malone i New York Magazine.
• ”Den blåsta generationen” av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.
• ”Joachim Sundell förklarar hipsterismen” i på Rodeo.net.
  

Mer:

• Min recension av Viktor Johanssons ”Wrestlarna”.
• Min intervju med Jonathan Franzen i Sydsvenskan.

Artikeln publicerades bland annat i Dagens Nyheter.

”[---]

Ursprungligen var det tänkt att Ai Weiwei skulle göra nya verk till utställningen. Sedan myndigheterna stärkt sitt grepp kring konstnären har Louisiana har varit hänvisade till befintliga verk. Men Ai Weiweis försvinnande i april höll på att stjälpa museets planer helt.

– Ingen visste var han befann sig. Han kunde lika gärna ha blivit avrättad, eller deporterad till Gobiöknen. Men vi bestämde oss för att bästa sättet att ställa oss solidariska med honom var att visa hans konst, säger Anders Kold.

Händelseutvecklingen det senaste halvåret har gjort museet försiktiga. För att inte förvärra situationen har de bland annat hållit låg profil i kommunikationen med Ai Weiwei och hans studio.

– Vissa stunder har jag funderat på om det är en nekrolog jag producerar, säger Anders Kold.

[---]”

Intervjun publicerades i Sydsvenskan i söndags. Tyvärr har den inte lagts upp på nätet.

[---]

Dewey Decimal är huvudpersonen i hans debutroman, en våldsam och paranoid noirdeckare, som snart ges ut på svenska med titel efter den tärda antihjälten.

 

– Det är en rolig genre att leka med. Om jag skulle ha skrivit någon sorts David Foster Wallace-aktig stream of consciousness-bok, då skulle det bli som …vad är det svenska ordet nu igen? Det skulle bli ett åbäke, säger Nathan Larson.

 

Nu blir det istället en trilogi. Under sommaren har Nathan Larson arbetat på den andra delen.

[---]

Mer:

• Nathan Larsons hemsida.
• Nathan Larson på Twitter.