Om det skriver jag i Sydsvenskan idag. Texten finns inte publicerad på Sydsvenskans webb. Så jag lägger upp den här istället:

”Från att leda kampen till att stå bredvid och se trupperna dra mot nya fronter. Ungefär så beskriver litteraturprofessorn och snart bokaktuella Ebba Witt-Brattström sitt förhållande till yngre generationers feminism i en intervju i nya numret av Arena. Då: Grupp 8, underdogs, 1970-tal. Nu: Queer?

Witt-Brattströms hållning blev tydlig under bråket med Tiina Rosenberg efter bildandet av Feministiskt initiativ för fem år sedan. I intervjun delar hon ut ett par nya, rätt osnygga, snytingar till både Rosenberg och Gudrun Schyman.

Men det märkliga är inte att Witt-Brattström är kritisk mot queerfeminism utan hur kritiken formuleras. I upplevelsen av att queer skuldbelägger kvinnor röjer hon en rädsla som påminner om antifeministers beskrivning av feminister som manshatare. Reaktionen liknar enreflex snarare än ett genomtänkt ställningstagande av en under flera decennier verksam feminist.”

”Det är lätt att tycka att feminismen i Rists verk är fantasilös, rent av mossig. Kvinnan i nära samklang med naturen, farlig och mystisk i ett primitivt, förspråkligt tillstånd. Men uppenbarligen har den effekt då den fortfarande kan få gamla patriarkala samfund att bli rädda över att få kulorna krossade.”

Mer:

• Man kan kolla på ett lite halvdant klipp av verket på Youtube:

Idag intervjuar jag henne i Sydsvenskan.

”Det har varit ett sätt för mig att kasta ljus på de ofta rätt osynliga företeelserna som jag hatar ur djupet av mitt hjärta, som man ständigt möts av, men som samtidigt är så svåra att sätta fingret på. Det kan handla om patriarkala strukturer eller dolda och outtalade överenskommelser för hur vi ska leva eller hur vi ska bygga våra relationer”

Lyssna på:

• Pjäsen ”Heterofil” som hörspel på sajten Radiowy.se (betonas som typ ”ravioli”).