ARVID JURJAKS

För drygt en vecka sedan dog författaren J.D. Salinger. Jag läste ”Catcher in the Rye” för ganska många år sedan och gillade den skarpt. Men efter det har jag också fascinerats lika mycket av Salingers konsekventa enstöringsliv. När jag senare upptäckte Thomas Pynchon förstod jag snart att här har vi någon som lätt kan mäta sig med Salinger i skygghet.

Båda har dessutom uppnått en enorm kultstatus som tycks vila lika mycket på deras hemlighetsfullhet som deras böcker. Båda har kallats ”Garbo of letters” (Salinger i New York Times förra veckan, Pynchon i CNN 1997).

Jag ville ta reda på vad det är som lockar oss hos dessa skygga personer som inget hellre vill än att vara ifred och skrev ett reportage om det som idag är publicerat i Sydsvenskan.

”1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.

Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen ‘Den stora massans ensamhet’, i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. ‘När en författare inte framträder’, säger Gray vid ett tillfälle i boken, ‘blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig.’

En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?

Mer:

• I reportaget intervjuar jag Rob Lucas som var med om att göra amatördokumentären ”Catching Salinger”. Se den här.
• Se Thomas Pynchons klassiska framträdande i ”The Simpsons”.

Tidskrift för litteraturvetenskap, TFL, hade senast temat ”Fiktion på internet”. Texterna i numret handlar om fanfiction, konvergens och remediering. Idag skriver jag om allt det där i Sydsvenskan, med utgångspunkt i TFL.

”Boken är till exempel fortfarande norm, även bland ettor och nollor, som gör allt för att efterlikna pärmar och papper. Ta bara namnet på den ambitiösa digitaliseringssatsningen Project Gutenberg. Boktryckarkonstens fader, 1400-talstysken Johann Gutenberg, vad har han med internet att göra?

Medievetare kallar det remediering. Nya medier uppstår genom att härma de gamla, samtidigt som de gamla tar efter egenheter hos de nya. Det där kan vi. Men för att förklara den tummelplats som internet utgör har det krävts ännu en term: konvergens.”

Idag är jag tillbaka på den gamla eminensen Nittonde Stolen med en recension av Stig Sæterbakkens roman ”Osynliga händer”.

”Det finns gott om kriminalare med dåliga vanor och tvivelaktiga metoder. Kristian Wold är en av dem. Men till skillnad från deppiga farbröder på vischan, som dricker dåligt kaffe och smygröker på tjänsterummet, har vi här att göra med en kommissarie som verkligen sitter i skiten.”