[---]

Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.

Idag är det en självklarhet.

– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.

Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.

Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.

– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.

Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.

– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?

Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.

[---]

Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.

Båda har dessutom uppnått en enorm kultstatus som tycks vila lika mycket på deras hemlighetsfullhet som deras böcker. Båda har kallats ”Garbo of letters” (Salinger i New York Times förra veckan, Pynchon i CNN 1997).

Jag ville ta reda på vad det är som lockar oss hos dessa skygga personer som inget hellre vill än att vara ifred och skrev ett reportage om det som idag är publicerat i Sydsvenskan.

”1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.

Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen ‘Den stora massans ensamhet’, i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. ‘När en författare inte framträder’, säger Gray vid ett tillfälle i boken, ‘blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig.’

En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?

Mer:

• I reportaget intervjuar jag Rob Lucas som var med om att göra amatördokumentären ”Catching Salinger”. Se den här.
• Se Thomas Pynchons klassiska framträdande i ”The Simpsons”.

”Boken är till exempel fortfarande norm, även bland ettor och nollor, som gör allt för att efterlikna pärmar och papper. Ta bara namnet på den ambitiösa digitaliseringssatsningen Project Gutenberg. Boktryckarkonstens fader, 1400-talstysken Johann Gutenberg, vad har han med internet att göra?

Medievetare kallar det remediering. Nya medier uppstår genom att härma de gamla, samtidigt som de gamla tar efter egenheter hos de nya. Det där kan vi. Men för att förklara den tummelplats som internet utgör har det krävts ännu en term: konvergens.”

”Det finns gott om kriminalare med dåliga vanor och tvivelaktiga metoder. Kristian Wold är en av dem. Men till skillnad från deppiga farbröder på vischan, som dricker dåligt kaffe och smygröker på tjänsterummet, har vi här att göra med en kommissarie som verkligen sitter i skiten.”