Om det skriver jag i Sydsvenskan idag. Texten finns inte publicerad på Sydsvenskans webb. Så jag lägger upp den här istället:

”Från att leda kampen till att stå bredvid och se trupperna dra mot nya fronter. Ungefär så beskriver litteraturprofessorn och snart bokaktuella Ebba Witt-Brattström sitt förhållande till yngre generationers feminism i en intervju i nya numret av Arena. Då: Grupp 8, underdogs, 1970-tal. Nu: Queer?

Witt-Brattströms hållning blev tydlig under bråket med Tiina Rosenberg efter bildandet av Feministiskt initiativ för fem år sedan. I intervjun delar hon ut ett par nya, rätt osnygga, snytingar till både Rosenberg och Gudrun Schyman.

Men det märkliga är inte att Witt-Brattström är kritisk mot queerfeminism utan hur kritiken formuleras. I upplevelsen av att queer skuldbelägger kvinnor röjer hon en rädsla som påminner om antifeministers beskrivning av feminister som manshatare. Reaktionen liknar enreflex snarare än ett genomtänkt ställningstagande av en under flera decennier verksam feminist.”