Archive for the ‘Sydsvenskan’ tag
Reportage om utgivningen av populärhistoria
Framför allt män i Sverige läser historia. I söndagens Sydsvenskan sammanfattade jag med hjälp av flera författare, förläggare och bokhandlare utgivningen av historia och populärhistoria under 2011. Ett par slutsatser: Intresset för andra världskriget sjunker, samtidigt som historia är männens del av bokbranschen. ”Det är männen som skriver och männen som läser”, sa Martin Kaunitz, fakboksförläggare på Albert Bonniers Förlag.
[---]
Populärhistoriska böcker, och i mer sällsynta fall rent akademiska titlar, har på ett par decennier blivit en allt mer framträdande del av den svenska bokutgivningen. För 30 år sedan var det knappt lönt för bokhandlarna att viga ett helt bord åt nyheter inom kategorin.
Idag är det en självklarhet.
– Historia är oerhört stort. Folk är väldigt fascinerade över det förflutna, säger Gudmund Hamrelius.
Startskottet för intresset brukar markeras med Peter Englunds bok ”Poltava” från 1988. Innan dess var det ingen som läste, än mindre skrev, populärhistoriska skildringar i Sverige.
Marianne Sjöland har skrivit en licentiatavhandling om Sveriges första renodlade historietidskrift, Populär Historia, som sedan starten 1991 ridit på det stegrande historieintresset.
– Efter andra världskriget var USA en stor förebild i Sverige. Moderniseringstanken var stark och man skulle blicka framåt. Historia blev något som man från offentligt håll gav lite utrymme, vilket man bland annat kan se genom att ämnet så småningom fick allt färre timmar i skolans läroplaner, säger Marianne Sjöland.
Men det var inte Peter Englund som ensam gjorde människor i Sverige till historietörstande bokmalar. Inte heller Herman Lindqvist, som ett par år senare startade den minst lika populära serien ”Historien om Sverige”. Snarare var det omvälvande storpolitiska händelser, som kullkastade människors invanda uppfattning om världen, som fick folk att söka sig bakåt i tiden för att bättre kunna förstå den nya ordningen, menar Marianne Sjöland.
– Det offentliga samtalet i Sverige blev mer historiskt orienterat kring 1990 när östblocket föll. Senare upplöses Jugoslavien. Allt detta påverkar Sverige och det kommer människor hit med en helt annan historia. Då växer nya frågor fram. 1995 träder Sverige in i EU, vilket skapar en ny identitet. Man blir en tydligare del av Europa. Och vilken är då Sveriges plats där?
Nu slåss flera historiska tidskrifter om läsarna. Hos de stora bokhandelskedjorna Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln står kategorin historia för omkring fem procent av den totala försäljningen.
[---]
Reportaget har inte lagts ut i sin helhet på webben.
Krönika om 80-talister
Under rubriken ”En blåst generation” skrev jag förra veckan en krönika i Sydsvenskan om hur 80-talister påverkas av de ekonomiska kriserna, samt hur bilden av generationen födda någonstans mellan 1980 och 1990 är skev.
Krönikan var en av de mest lästa artiklarna på Sydsvenskans webb den dagen och genererade över 30 kommentarer.
[---]
Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.
Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.
Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”
Så vem är den skyldige?
[---]
Krönikan refererar till en rad andra texter. Här är några länkar:
- ”The Kids Are Actually Sort of Alright” av Noreen Malone i New York Magazine.
- ”Den blåsta generationen” av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.
- ”Joachim Sundell förklarar hipsterismen” i på Rodeo.net.
Mer:
Sammanfattning
Större delen av sommaren har jag arbetat på Sydsvenskans kultur- och nöjesredaktion. Dels som reporter, dels som redaktionssekreterare och dels som nyhetschef.
Här är några av de artiklar som jag skrev:
Recension: Morrissey i Köpenhamn.
Recension: Viktor Johansson – Wrestlarna.
Intervju: Amanda Svensson och Torbjörn Flygt.
Kommentar: Bloggbluffens litteraturhistoria – om den fiktiva bloggkaraktären Amina Abdallah Arraf al Omari.
Intervju: Han är doktor i deckare – Filmvetaren Michael Tapper om sin avhandling.
Recenserar Liv Strömquist i Sydsvenskan
Sydsvenskan publicerar idag min recension av Liv Strömquists senaste seriealbum ”Prins Charles känsla”.
”Liv Strömquist är i högsta grad politisk. Inget snack om den saken. Men hennes metoder är inte plakatets. Hon tar ett steg till, och frågar sig varför, undersöker, hämtar stöd hos forskare, vrider, vänder, utan att glömma bort att berätta en historia.
Dessutom, vilket är minst lika viktigt, gör hon det omöjligt att skilja humorn från allvaret. Insikten betyder inget utan garvet, och tvärt om.
Och ju längre jag läser desto tydligare framstår det: Liv Strömquist är lika mycket essäist som serietecknare.[---]”
Jag har tidigare skrivit om serier för litteratursajten Nittonde Stolen:
Vad är det ni gömmer?
För drygt en vecka sedan dog författaren J.D. Salinger. Jag läste ”Catcher in the Rye” för ganska många år sedan och gillade den skarpt. Men efter det har jag också fascinerats lika mycket av Salingers konsekventa enstöringsliv. När jag senare upptäckte Thomas Pynchon förstod jag snart att här har vi någon som lätt kan mäta sig med Salinger i skygghet.
Båda har dessutom uppnått en enorm kultstatus som tycks vila lika mycket på deras hemlighetsfullhet som deras böcker. Båda har kallats ”Garbo of letters” (Salinger i New York Times förra veckan, Pynchon i CNN 1997).
Jag ville ta reda på vad det är som lockar oss hos dessa skygga personer som inget hellre vill än att vara ifred och skrev ett reportage om det som idag är publicerat i Sydsvenskan.
”1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.
Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen ‘Den stora massans ensamhet’, i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. ‘När en författare inte framträder’, säger Gray vid ett tillfälle i boken, ‘blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig.’
En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?
Mer:
- I reportaget intervjuar jag Rob Lucas som var med om att göra amatördokumentären ”Catching Salinger”. Se den här.
- Se Thomas Pynchons klassiska framträdande i ”The Simpsons”.
Ny kulturscen i Malmö
I lördags var jag på invigningen av Etikett i Malmö. I en ursnygg bunker kunde man gå omkring och titta på konst, teater, dricka absint och äta gazpacho och bönröra ur en stor fitta.
Efter att ha gjort allt det där (utom att dricka av absinten) gick jag hem och skrev en artikel som idag är publicerad i Sydsvenskan.
Tyvärr finns artikeln inte på nätet, så vill man läsa den får man kolla i papperstidningen. Vad som däremot inte finns i papperstidningen, men väl på nätet, det vill säga här, är en bild på konstnären Hanna Sjöstrands fina middagsbord.
Samt ett sedvanligt utdrag ur texten:
”Det rycker i handtaget till källardörren. Vi är en handfull besökare som hänger på låset när Malmös nya kulturscen, Etikett, ska invigas, och vi kommer inte in. Samtidigt letar sig svordomar och mummel om hammare ut i den kylslagna lördagsnatten från insidan.
Ett skyddsrum i Norra Sorgenfri har tagits i besittning av dramatikern Ludvig Uhlbors och konstnärerna Hertha Hanson, Linnea Carlsson och Hanna Sjöstrand. En självklart plats för ett alternativ till galleriernas vita väggar och symboliskt framför allt för Uhlbors idé om dramatiken som ett motstånd, något som förstärks av den strulande dörren. Ingen ska hoppas på tillgänglighet. Till slut glider den dock upp.”
Läs också:
- Ludvig Uhlbors blogg, Dividatoriet. Där finns de texter som ligger till grund för hans nya föreställning ”Tystnadens museum” som hade premiär på invigningen.
Intervju med Christina Ouzounidis
Christina Ouzounidis, dramatiker och regissör på Teatr Weimar i Malmö, har hajpats i teatersverige. Hennes queera pjäs ”Heterofil” spelas idag och på måndag på Stockholms stadsteater.
Idag intervjuar jag henne i Sydsvenskan.
”Det har varit ett sätt för mig att kasta ljus på de ofta rätt osynliga företeelserna som jag hatar ur djupet av mitt hjärta, som man ständigt möts av, men som samtidigt är så svåra att sätta fingret på. Det kan handla om patriarkala strukturer eller dolda och outtalade överenskommelser för hur vi ska leva eller hur vi ska bygga våra relationer”
Lyssna på:
- Pjäsen ”Heterofil” som hörspel på sajten Radiowy.se (betonas som typ ”ravioli”).
Fiktion på internet
Tidskrift för litteraturvetenskap, TFL, hade senast temat ”Fiktion på internet”. Texterna i numret handlar om fanfiction, konvergens och remediering. Idag skriver jag om allt det där i Sydsvenskan, med utgångspunkt i TFL.
”Boken är till exempel fortfarande norm, även bland ettor och nollor, som gör allt för att efterlikna pärmar och papper. Ta bara namnet på den ambitiösa digitaliseringssatsningen Project Gutenberg. Boktryckarkonstens fader, 1400-talstysken Johann Gutenberg, vad har han med internet att göra?
Medievetare kallar det remediering. Nya medier uppstår genom att härma de gamla, samtidigt som de gamla tar efter egenheter hos de nya. Det där kan vi. Men för att förklara den tummelplats som internet utgör har det krävts ännu en term: konvergens.”
Kungliga biblioteket breddar urvalet
I söndags skrev jag i Sydsvenskan om den skeva könsfördelningen i det urval av författare som ska ingå i Kungliga bibliotekets digitaliseringssatsning. Oerhört pinsamt, tyckte man på KB, och i tisdags ringde deras kommunikationschef upp mig och berättade att de ska se över listan.
I Sydsvenskan idag säger riksbibliotekarien Gunnar Sahlin att listan nu ska kompletteras med ungefär fem kvinnliga författare.
Se också tidigare inlägg: ”Kvinnliga författare glöms bort vid digitalisering”
Svinga den som Woods
Idag skriver jag i Sydsvenskan om Tiger Woods, senaste numret av Vanity Fair och EA Sports nya satsning på skandalgolfaren.
”Vanity Fairs långa analys lär bara vara början av en räcka försök att förmänskliga och fördjupa bilden av golfproffset, med mer eller mindre hjälp från Woods eget pr-maskineri.”
Läs också: